Göteborgsposten – 28 augusti 1872, sida 1

vingen skulle tröttn ha älskat mig... — Aldrig! aldrig! — Men, återtog hon, jag har drömt att jag skall stanna ensam qvar på min ö och du återvända till Europa. — Men drömmarne äro drömmar: hasta los suennos. suennos son! ... — Min Gud! utropade hon i det hon tryckte sin band om det lilla guldkors som hängde ner från en kedja af perlor, alltid hänö gande kring hennes hals, min Gud! befria mig från de aningar som oroa mig! Sedan vi en gång kommit i land, måste vi inträda i verkligheten .. Om du skulle gripas af ledsnad! ... Det ställe dit jag vill föra dig är mycket undangömdt, Albert: föreställ dig en kulle betäckt med de skönaste tropiska träd och vid hvars fot utbreder sig, liksom ett lugnt haf, en stor sjö, Laguna, vid hvars blotta åtanka jag börjar darra af glädje. — Vi skola lefva der såsom i ett paradis! svarade jag. Det har alltid förekommit mig såsom om ungdomen aldrig skulle kunna upphöra der, hvarest trädens blad aldrig falla för vinterns kyliga fläktar! I samma mån vi närmade oss den efterlängtade stranden, märkte jag att Flora blef allt mera drömmande. Hvad hon kände var a, om du skulle ångra att