Göteborgsposten – 23 augusti 1872, sida 1

— 22? e—g— : — —5 ——— —4tMAcAAAA — SK — icke var dupe; den måste ännu duperas. Sedan den konsten nu är gjord, så har Thiers återkommit till sina goda och naturliga känslor, sina verkliga bundsförvandter. Den berömda akademikern glömmer, under det att han förer detta i mer än ett hänseende naiva språk, att om det sista gången varit vensterns tur, så ha högern och högra centern så många gånger varit föremål för presidentens fyndiga konstgrepp, att det just icke är försigtigt af dem att rosa sig så högt öfver, att komedien denna gång spelades till deras fördel. För resten visa de ofvan antydda nya utnämningarne inom den högre administrationen bäst, att systemet är detsamma som förut. Det är nemligen några prefekturer, som blifvit tillsatta. Grefve de Köratry har i Marseille länge lefvat ibop med sitt municipalråd ungefär med samma fördragsamhet som bunden och katten. När regeringen icke ville gifva Keratry rätt att upplösa municipalrådet, tog han afsked. Stor glädje bland de radikala, men som olyckligtvis blef kort, ty efterträdaren, en hr Limbourg, anses alldeles vara i Köratrys anda. Deremot har Lyon och några andra betytande orter fått radikala prefekter. Följden af allt detta är, att de radikala tidningarne äro alltför missnöjda öfver utnämningen af den ene för att valet af de andra skulle vara nog att trösta dem, och de konservativa finna deremot att det goda valet af den förste icke uppväger det dåliga af de senare. I hvartdera lägret finner man icke pillret nog sockradt att kunna svälja det utan att grina öfver den bittra smaken. Grefve de Keratry lemnar sin höga plats såsom prefekt i ett af Frankrikes aldra förnämsta departement, der han styrde en stad på 400,000 invånare, bebodde ett palats och var omgifven, äfven han, af ett verkligt hof — han lemnar denna afundade och afundsvärda ställniog för att, utan någon öfvergång, direkte inträda i redaktionen af tidningen Soir. Han har under vid pass ett tiotal at år hunnit med att vara officer, guerilla-chef, publicist, deputerad i lagstiftande kåren, revolutionsmakare, polisprefekt, general, prefekt af andra och prefekt af första klassen, och nu återvänder han på nytt till publicismen. Han kan således mer än de flesta andra göra anspråk på den af fransmännen så högt uppskattade egenskapen af universalitet, så mycket mer som han säkerligen icke kommer att stanna i tidningspressen hvarken till döddagar eller ens till nästa revolution. Denna sträfvan efter universalitet i studier och i det praktiska lifvet är en af tidehvarfvets mest utmärkande kännetecken — tilläggom, ett af dess bedröfligaste. Hvad den här ifrågavarande personen beträffar, så hör han visserligen icke till dem som tro sig duga till allt och i sjelfva verket duga till intet, såsom fallet vanligen är med universalgenierna. Han har visat sig vara en man af energi under en tid af allmän fara och gentemot personer, som det var föga rådligt att trotsa. Men, detta erkändt, visar han ett nytt exempel på den brist på fasthet som vidlåder den närvarande generationen uppfostrad under de revo lutionära tendensernas uteslutande herravälde. En del af pariserpressen har råkat i en svår klämma; den vet icke mer hvilken ton den skall inslå mot Preussen och Bismarck, och sjelfva Gambettas tidning Republigue Francaise talar reservationsvis ett mildare språk. Anledningen är medlemmarnes af jesuiter-ordens fördrifvande ur Tyskland. Förevändningen till denna åtgärd var, som bekant, att jesuiterna likasom Bröderna af kristna läran underhöllo de franska sympatierna i Elsas och Lothringen och i allmänhet representerade den latinska andan. Och det är härigenom, som de radikala tidningarne råkat i törlägenhet; skola de glädja sig öfver styrkans triumf, eller skola de protestera emot undertryckandet at den latinska andan? det är frågan med hvilken de ännu icke kommit på det klara och i afseende hvarpå de förråda en verkligen komisk ängslan. Det finnes lyckligtvis andra, som äro mindre Äpolitiska af sig och som icke tveka i sina sympatier för fosterlandet eller för fien den. En korrespondent från Elsas berättar derpå ett rörande prof: En sjutio års gammal gubbe, som bodde i den lilla staden Cernay, begaf sig gående till den några mil aflägsna arrondissements-hufvudorten Lachopelle, för att förklara sig välja den franska nationaliteten. — Ni är bra gammal, sade den vid byrån anställde tjenstemannen, och det lönar väl inte mödan för den tid ni har qvar att lefva. — Men gubben förklarade, att ehuru han väl visste att hans tid icke skulle bli lång, —