Göteborgsposten – 23 augusti 1872, sida 1

glad, alltid älskvärd, tycktes hon uteslutande sysselsätta sig med sin toilett. Jag märkte hos henne hvarken sorgsenhet eller bryderi elö ler sinnesrörelse; hon visade sig alltid densamma. En dag då hr de Rogariou och hans nidce frukosterade på La Ribaudaie, inträffade en af dessa händelser som upplösa de mest invecklade situationer. Vi hade sutit till bords en timma ungefär. Fast besluten att förklara mig för Flora rörande den nödvändighet hvari jag befann mig att snart lemna lendet, väntade jag otåligt att min kusin Legoyen skulle resa sig upp från bordet; men han åt mycket och länge. Jag lät mina blickar irra ut åt parken och varseblef på en af gångarne en landtlig brefbärare nalkas med långsamma steg. Åsynen at en sådan förorsakar mig alltid en ofrivillig darrning. Hvad skall utgå ur den Pandoras ask som innehåller det obekanta med all dess oro? Jag kom att blicka tillbaka på hr Legoyen som bjöd sina gäster af de rika alster hans trädgård gifvit; han var strålande! Betjenten inträdde och räckte honom ett bref. — I sanning! utbrast han, jag har god lust att säga, jag också, att jag uppskjuter vigtiga saker till morgondagen. — Icke för vår skull, jag ber, svarade hr de Rogariou; bryt brefvet och läs.