Göteborgsposten – 7 augusti 1872, sida 1

ne i städerna, är det kanhända förenadt med lika mycken smärta som glädje att få se en hastig skymt af det förlorade himmelriket. Hon var trött och satt en stund utan att se målningen, ty det var mörkt. Hon blef först varse den då hon reste sig upp för att tända lampan; med ett svagt utrop slog hon då ihop händerna och föll på knä framför den i sin förvåning och beundran, skrattade och gret ett ögonblick samt blef derefter åter tyst, i det hon ställde sig att betrakta sin bild. De skrifna crden gåfvo henne litet att fundera på, ty hon kunde knappt läsa; men då hon slutligen förstod dem, sjönk hennes hufvud ner mot bröstet med en rodnad och ett småleende, lika morgonrodnaden i mitt eget kära Provence, tyckte jag. Hon visste hvarifrån det kom, utan tvifvel, ehuru det fanns en hel mängd målare som bodde vid denna gata. Men det fanns ej mer än en som betraktat henne under nattens tystnad, liksom de män som fordom brukade betrakta stjernorna, för att i dem läsa sina öden, Lili var endast en ung arbeterska, hon var endast en flicka af folket; hon hade ett lättrörligt sinne och oskyldiga impulser; hon hade fört en fläckfri vandel, emedan det låg i hennes natur, liksom det ligger i liljornas —