Göteborgsposten – 7 augusti 1872, sida 1

Hvad angår frågan om endelningsverket, säger H.-T.: Man yrkade indelningsverkets aflösning. erbjudande vakansafgifternas utgående under 15 år, hvilken tidrymd man var färdig att öka till åtminstone 20 år, då det varit möjligt att genom bildande af en Sinking fund uppnå ett någorlunda motsvarande kapital. . Mellan vår och vår samtidas uppfattning är hufvudskilnaden den, att då vi sagt Andra kammarens majoritet vilja aflyfta indelningsverket, d. v. s. utan vederlag borttaga detsamma, menar H.-T., att den blott velat aflösa detsamma, d. v. s. lomna ersättning för den börda, hvarifrån den velat befria jordbruket. Våra läsare skola af fakta sjelfva kunna döma till, hvilkendera uppfattningen som är den grundade eller ogrundade. Det af Andra kammarens majoritet vid 1871 års lagtima riksdag antagna utskottsbetänkandet angående indelningsverket innehöll till sina hufvuddrag: att utskottet tillstyrkte indelningsverkets upphörande efter en öfvergångstid af 15 år; att hvarje roteradt nummer skulle under öfvergångstiden fullgöra sina nuvarande skyldigheter, till dess numret blefve genom karlens afgång ledigt, hvarefter under den återstående tiden en vakansafgift af 100 rdr skulle till statsverket erläggas; att hufvudsakligen samma grunder skulle tillämpas för rusthållet, men att efter öfvergångstidens slut de anslagna räntorna skulle till statsverket återgå. Huru det är möjligt att, om man vill vara ärlig, säga, att detta är detsamma som aflösning, kunna vi icke inse. Enligt vår uppfattning, att indelningsverket, likasom grundskatterna i sin ordning, äro en statens i jordbruket intecknad tillgång (H.-T. har i sitt citat af vår framställning helt enkelt utelemnat dessa ord, fastän de förekomma midt i den citerade meningen — också ett bevis på ärlighet!), är det lätt bevisadt, att denna af vår samtida kallade aflösning just är, hvad vi beteckna som aflystning. De med rustoch roteringsskyldighet besvärade hemmanen ba skyldighet att hålla soldat, hvilket åliggande utskottet uppskattade till 100 rdr årligen. Denna skyldighet, som gäller enl. kontrakten mellan regeringen och landskapen för all tid, vill Andra kammarens majoritet ha så ändrad, att de besvärade hemmanen skola istället hålla soldat i blott femton år eller, om karlen under tiden afgår, betala för den återstående tiden af de fomton åren det belopp af 100 rdr årligen, som utskottet anser utgöra de resp. hemmanens kostnad för soldaten, hvilket belopp skulle vara vakansafgiften. Man vill således faktiskt ha statens inteckning upphäfd om femton år. Frih. John Ericson, som sjelf är en af de mera framstående männen inom Andra kammarens majoritet och särskilt i armäfrågan varit en väldig bjesse, fann dock denna begäran obillig, hvarföre han reserverade sig mot utskottets förslag. I sin reservation sade han sig vilja en verklig aflösning (utskottets förslag innebar således icke ens enl. denne herres åsigt en aflösning), och denna aflösning ville han ha så ordnad: Ea uppskattning skulle göras af det verkliga värdet af den närvarande rustoch rotebållskostnaden. Af detta värde skulle staten efterskänka en femtedel, de öfriga fyra femtedelarne skulle kapitaliseras efter sex procent, hvarefter rustoch rotehållare å det sålunda uppkomna kapitalet skulle erlägga årligen 7 2 proc., af hvilka de sex skulle vara ränta och 112 proc. amorteripg. På detta sätt skulle, efter motionärens beräkning, kapitalet vara inbetaldt efter 27 år och 224 dagar. Det är förmodligen denna Sinking fund, H.-T. menar. Men nog borde väl bladet veta, e:ler åtminstone erinra sig, hurusom man i kammaren dräpte det Ericsonska förslaget med den enkla aritmetiska bevisningen, att 7 2 4 på fyra femtedelar af ett kapital just är lika med 6 9, på hela kapitalet. En broschyrförf. har tillochmed gjort sig besvär med att belysa detta genom följande siffror: Antag ett rotebesvär uppskattadt till 125 rdr, efterskänk 3:del, återstå 100 rdr. — Dessa 100 rdr, kapitaliserade efter 6 0, utgöra 1666: 67. At dessa skola nu betalas 7 )2 , men 7 2 y af 1666: 67 är just — 125 rdr. Genom att utgöra min ursprungliga skyldighet, 125 rdr, både förräntar jeg och amorterar aflösningskapitalet. Läsaren finner således, att äfven frih. Ericsons aflösningsförslag var en humbug och alldeles densamma som utskottets, af Andra kammarens majoritet antagna förslag, endast med den skilnad att rustoch rotehållsbesväret skulle enligt det senare utgöras i blott 15 0 UT SES SESSION