Göteborgsposten – 7 augusti 1872, sida 1

AQOAQAA — år, i stället för i 27 år och 224 dagar, såsom frih. E. ville. Denna amorteringsfond eller sinking fund var således blott en mask, bakom hvilken staten skulle beröfvas den fordran på jordens underhållande af en del af landets försvarsverk, som staten rättsligen eger. Fastän H.-T. sjelf säger så, kunna vi likväl icke tro, att hon på fullt allvar menar, att de i utskottets förslag innehållna vakansafgifterna skulle bilda amorteringsfonden. Ty utom det, att man äfven på det sättet skulle vilja ha ränta och amortering verkstäld genom blotta räntans erläggande eller, hvad som är detsamma, genom den årliga skyldighetens fullgörande, så innehöll utskottets förslag dessutom i afseende på dessa vakansafgifters användning särskilda bestämmelser, hvilka vi ej gerna kunna tänka oss hafva undfallit vår samtidas minne, huru kort detta än tyvärr, alltför ofta visat sig vara i många fall. Utskottet föreslog neml.: Att, i den mån vakansafgifterna inflöto, eller riksdagen dertill anvisade medel, en värfvad stam af 24,000 man infanteri måtte på landet förläggas, i stället tär de af K. M:t föreslagna indelta regementen och kårer; samt att, i mån af afgången inom kavalleriet och vakansafgifternas inflytande, K. M:t måtte för dessa afgifter och de medel riksdagen kan för ändamalet anvisa, uppsätta värsvadt kavalleri till lika antal med det nuvarande indelta, hvilken stamtrupp skulle på lämpliga ställen inom landet förläggas. Läsaren finner häraf, att här alls icke var frågan om någon sinking sund, utan skulle en stamarm, bestående at dels gamla qvartjenande indelta soldater och dels nyvärfvade, bildas, af hvilka de senare skulle underhållas genom vakansafgifterna efter de förras successiva afgång, plus de extra anslag riksdagen kunde bevilja. Men efter de 15 årens förlopp skulle det vara slut med vakansafgifternas erläggande, och, alldenstund något aflösningskapital då ej skulle vara tillgängligt, emedan det användes på armåa under tiden, så skulle hela bördan, beräknad i allmänhet till 4 millioner pr år, efter de femton åren betäckas genom riksdagens anslag — hvilket vill med andra ord säga, att den säkerhet för försvarsverkets underhåll, som staten har i jorden intecknad, skulle i stället göras beroende af de tillfälliga vexlingar inom en på anslag oftast, och detta med allt skäl, njugg representation. Omöjligt vore ingalunda, utan tvärtom sannolikt, att denna representation skulle efter de femton årens förlopp vara så sinnad, att den skulle vägra vidare anslag till stammen, och då skulle Sveriges landtförsvar helt plötsligt kuvna utgöras af blott milis, som förvärfvar sin militärduglighet genom 80 till 90 dagars öfoingar, såframt man icke skulle vilja i stället för milisen införa den prenssiska armsorganisationen — en tanke som måhända föresväfvat en och annan af de stora bönderna, men hvilken dock helt visst icke skall vinna böndernas sympati, då de få ögonen öppna för hvad det verkligen gäller. Vi tro oss nu hafva till tullo ådagalagt, alt riksdagsmajoriteten i Andra kammaren, långt ifrån att vilja en aflösning af indelta armön, hvilket skulle kunna ha något skäl för sig, för den händelse att indelningssystemet ej längre skulle vara tidsenligt, tvärtom visat sig vilja dess aflyftning efter 15 år. Och att härigenom städernas befolkning måste komma att drabbas af en proportionel ökad skattebörda, det bör väl vara tydligt för och en hvar. Vår artikel har redan vuxit till den längd, att vi anse oss böra en annan gång återkomma till frågan om grundskatterna, hvilken skall vid de kommande riksdagarne utan tvifvel bli ett farligt brännämne, hvarför man bör i städerna ha klart för sig landtmannapartiets åtgöranden och sannolika afsigter ätven i denna sak. Vi hafva, såsom läsaren finner, hållit oss till sak och lemna de at vår samtida H.-T. med vanlig lätthet utslungade uttrycken, rokunnighet, oärlighet, lumpenhet etc., utan afseende. Med sådana vapen bevisar den, som begagnar dem, intet, om ej möjligen det att lättretligheten lupit bort med hyfsningen. —