Göteborgsposten – 6 augusti 1872, sida 1

— ningen på en gammal flöjt af mycket simpel beskaffenhet — ett minne från hans barndom, sade han — rörande melodien från sin hembygd i Pyreneerna — spelade vid sitt öppna fönster, till dess menniskorna ställde sig i sina dörrar och vid sina fönster för att lyssna, eller samlades i grupper i förstugan nerunder och sade till hvarannra: — Hvilken talangfull ung man! — skada att ban skall behöfva svälta! Ja, han svälte ganska ofta eller måste åtminstone lära sig att utestänga hungern med en bit groft bröd eller ett stycke tobak. Och likväl kunde jag märka att han blifvit fullkomligt lycklig. Lili bad honom aldrig komma inom sina dörrar. Alla de ord de vexlade uttalades från deras öppna fönster med grändeu emellan. Jag hörde hvarje ord som talades, och å ena sidan skedde det med den djupaste vördnad, å den andra i den högsta oskuld. Detta är verkligen sannt, ehuru ni ej vill tro det — ni som känner folket i Paris af teatertravesteringarne och salongssqvallret. Och hela denna tid arbetade han i hemlighet på hennes porträtt. Han arbetade utan att hon eller jag sågo det i innersta delen af sitt vindsrum, men svalorna sågo det och omtalade det för mig.