Göteborgsposten – 6 augusti 1872, sida 1

Bref från Stockholm. (Korresp. till Göteborgs-Posten). Stockholm d. 4 Augusti. Med berättigad stolthet kan landshöfdingen grefve Erik Sparre, såsom ett nytt bevis på sin energi, åberopa Vestra Sveriges landtbruksoch industrimöte. Med utställningen, äfven om den icke utgjorde en fullständig profkarta på industriens framsteg inom det vestra Sverige, har grefven allt skäl till belåtenhet, och troligen skall den ädle grefven med glädje erkänna att landet nu befinner sig i en helt annan ekonomisk ställning, än han ännu för blott tre år sedan anade. Det var då han i de allra mörkaste färger, inför Andra kammarens ledamöter och de talrika åhörarne på läktarne, tecknade ställningen hardt nära förtviflad. Månne han då ens såsom en half sannolikhet skulle velat antaga, att för statens jernvägsbyggnader snart ingen vidare utländsk skuldsättning erfordrades, eller att den jernväg, för hvilken han så länge arbetat, nu skulle kunna utföras af ett aktiebolag och utan statens direkta medverkan? Eller skulle han annorlunda än som en uppenbar galenskap hafva betecknat en profetia då, att Sveriges affärsmän 1872 skulle för 60 mill. fres deltaga i teckningen af ett lån som Frankrike ville upptaga? Men hvad är det som vållat den förändrade ekonomiska ställningen? Jo i första rummet att Sverige hugnats med några års rik skörd. Det är visserligen möjligt att grefve Sparre tillhör deras antal, som ogilla att den svenska affärsverlden, genom den ofvan antydda tockningsdelaktigheten i franska lånet indragits i det utländska fondspelet; men jag tror att den ädle grefven erkänner kapitalets kosmopolitiska natur, och då vi hittills med nöje sett, och haft nytta af att svenska statens obligationer kurserat på de utländska börserna, så är det temligen sjåpigt att ängsla sig derötver att de franska statsobligationerna sannolikt blifva synliga äfven på börserna hos oss. Att de större bankinrättningar här i landet, hvilka idka en betydande depositionsrörelse — anlitad af ett ofantligt antal mindre kapitalister — skulle begagna tillfället att placera någon del af sina för den inre affärsrörelsen nu obehöfliga kapitaler i franska fonder som gifva god ränta, var ganska väl beräknadt, och uttörandet deraf kommer de mindre kapitalisterna, som ha sina medel på deposition i bankerna, tillgodo, enär dessa annars skulle nödgats att ytterligare nedsätta depositionsräntan. Såvidt jag kunnat uppdaga har icke i någon svensk tidning förekommit ett ganska märkligt yttrande som Thiers haft i franska nationalförsamliogen, då han försvarade — och genomdref — sin savoritids: förhöjning af införseltull å råvaror — detta ord taget i en ganska vidsträckt bemärkelse. Motståndarne till presidentens förslag framhöllo bland annat att hinder mötte för detsammas genomförande uti de handelstraktater som Frankrike afslutat med åtskilliga andra stater. I anledning häraf upplyste presidenten att han gjort sig förvissad om benäget tillmötesgående från de ifrågavarande staternas sida, dervid ban äfven omnämnde Sverige-Norge. Jag har någon anledning tro, att svensk-norske ministern tillfölje af nämnda yttrande afgifvit en protest, eller en föreställning — den rätta benämningen på det diplomatiska språket känner jag icko — och ätven att Thiers alldeles icke gjort någon sådan framställning hvarpå hans yttrande, beträffande modifikationer i handelstraktaten med Sverige-Norge, kunde grunda sig. — Det torde äfven vara af intresse att känna, att under det Thiers beräknat den ifrågasatta förhöjningen i införseltullen å råvaror skola inbringa en ofantlig inkomst, så har Frankrikes generaltulldirektör ådagalagt, att den ifrågavarande inkomsttillökningen blir många millioner mindre än statschefen beräknat. Det utlåtande som komiten för revisionen af läroverksstadgan nyligen, efter fullbordadt arbete, afgitvit lärer svart i tryck blitva tillgängligt. Väl underrättade personer tro sig veta, att samtlige ledamöter i komiten beledsagat utlåtandet med vidlyftiga reservationer, så att det egentligen icke är särdeles mycket i det förra hvarom ledamöterna varit eniga. Man kan således motse en liflig strid i tidningarne först, i riksdagen sedan, i berörda ämne. Jag förutser huru bekymrade och tveksamma, att icke säga rent bortkollrade våra riksdagsgubbar skola bli, när deras tur kommer att göra slag i saken. Öfver de många komitöerna, som riksdagen oafbrutet påfordrar för utredning af frågor, som riksdagen anser RE