Göteborgsposten – 5 augusti 1872, sida 2

nes önskningar förlängdes — förlängdes, ehuru för någon tid denna tillökning i längd var skrifven i hennes hjerta på ett mystiskt språk, som hon ej ens för sig sjelf försökte öfversätta, som jag tror emedan hon fruktado dess betydelse. Rens började kort efter denna natt bemöda sig om att vinna sin grannes vänskap. Han var blott en obetydlig målare, son till en fattig bergsklättrare och i saknad af allt möjligt som han kunde kalla sitt, med undantag af en staffli, några färgkaster och en halmbädd. Hon var blott en arbetareflicka, född af bretagniska bönder, och hennes enda egendom var ett par silfverringar och en hvit ros. Men allt detta oaktadt kunde ingen kurtis ha varit mera vördnadsfull å den ena sidan eller mera full af blygsamt behag å den andra, om scenen derför varit ett furstligt palats eller ett adligt slott. Han talade föga. Vinrankan hade sagt att han i klubben på andra sidan om hörnet varit mycket vältalig, begåfvad med detta passionerade och eldiga slag af vältalighet som är vanligt för söderns folk. Men hos Lili var han nästan stum. 22 2—