Göteborgsposten – 5 augusti 1872, sida 2

M:me Nilssen-ROnZaud. Christina Nilsson, eller såsom hon numera rätteligen torde böra kallas, m:me NilssonRouzaud, hade d. 25 sistl. Juli sin afskedsrepresentation i London — en afskedsrepresentation i dubbel. bemärkelse, emedan den var på en gång den sista hvari hon uppträdde under säsongen och den sista hvari hon uppträdde såsom Christina Nilsson. Det var operan ÅFaust som denna afton gafs, och det behöfver knappt omnämnas att den hänförelse, som vår landsmaninna för hvarje gång hon visat sig på scenen förmått framkalla hos publiken, vid detta tillfälle skulle ännu ytterligare stegras af de säregna förhållanden under hvilka hon uppträdde. En engelsk musikrecensent lemnar med anledning af Christina Nilssons afskedsrepresentation ett slags historik öfver hennes teatraliska bana, en öfversigt af de olikartade karakterer hon framställt och de triumfer hon derunder skördat. Då vi antaga att läsaren alltifrån hennes första löftesrika framträdande på tiljan med glädje mottagit hvarje ny underrättelse om hennes snabba utveckling och hastigt växande rykte, skall han säkerligen nu, då väl antagligen denna utveckling nått sin middagshöjd, liksom hennes rykte sin högsta glans, och sedan hon inträdt i ett alldeles nytt skede af sitt lif, med intresse folja den lilla ölversigt som den engelske musikkritikern förelägger öfver de roller, genom hvilka hon vunnit ära åt sig och den nation hon tillhör. Det är nu mer än fem år sedan m:ll Nilsson för första gången sjöng på den engelsk italienaka scenen — säger den ifrågavarande musikkritikern. Den 8 Juni 1867 framträdde inför en publik, som ännu ej glömt m:lle Piccolominis Violetta, en ny Violetta, hvilken genast eröfrade alla de personers bjortan som åhörde henne. I sanning, sjelfva apparitionen af m:ll Nilsson, då hon framträdde för att sjunga sin Åbrindisi med dess champagneackompagnement, uppväckte ett bifalls. sorl, som genast måste ha lugnat debutanten med hänseende till det mottagande engelsmännen hade i beredskap åt henne, om blott