10fÅA MNICU CU IIVET, SOm sättaän uppvackes annat än af en verkligt stor sångerska. Mille Piccolomini hade också blifvit med förtjusning applåderad på samma teater, och behaget af m:ll Nilssons utförande låg just i den kontrast det erbjöd mot hennes eldiga företräderskas passionerade realism. Hon förfinade till det yttersta en karakter, som var i bedröflig brist af förfining, och sjöng absolut fulländadt sin rolls uttrycksfulla musik. Hennes Violetta föll aldrig i något hysteriskt tillstånd och tycktes dö, ej af lungsot utvecklad genom ett lättsinnigt lefverne, utan af ett brustet hjerta. M:lle Piccolominis Violetta var en glädjeflicka, m:ll Nilssons en sallen engel, som ej genom något eget synnerligt förvållande fallit eller staplat. Så djupt var det första intrycket af m:ll Nilssons La Traviata, att då hon sedermera försökte ett mera dramatiskt, mera realistiskt återgifvande af rollen, hade alla menniskor det att invända mot den nya Violetta, att hon ej var den Violetta med hvilken m:ll Nilsson först gjorde oas bekant. M:ll Nilssons nästa personifikation var Margaretha i Faust — en karakter som står i fullkomlig harmoni med hennes fina, poetiska skaplynne. Det anmärktes att i de första scenerna den nya Margarethas kostym var noggrannt kopierad efter Ary Scheffers välkända framställning af Gretchens gestalt, och om Scheffer lefvat samt önskat att illustrera hela dramat, i hvarje eeen, borde han ha tagit mill Nilsson till modell för sin hjeltinna. Af alla Targarethatyper, vare sig lifligaoch koketta eller dystra och passionerade, kan man ej få se någon mera naiv, mera oskyldig, mera allmänt intresseväckande och mera lik den Margaretha som Goethe tecknade och Scheffer målade än den Margaretha m:ll Nilsson framställde. I många hänseenden liknade m:ll Nilssons Margaretha den som framställdes af m:me Miolan-Carvallo, för hvilken rollen skrefs, då den sistnämnda och m:ll Nilsson sjöngo tillsammans på Thååtre-Lyrique. Men m:ll Nilssons Margaretha har varit den mest naturliga af dem båda. Hennes framställning var lifslefvande. Hvad sången beträffar, så tycktes vid denna sista representation m:ll Nilssons röst vara mer än någonsin utmärkt för sina ljufva toner samt en ungdomlig friskhet i hvarje ton, och tack vare hennes fulländade utförande blefvo den sentimentalt spännande sången, den briljanta juvelarian och den melodi, i hvilken Margaretha gifver en så rörande skildring af sin lilla systers sjukdom och död, återgifna med den aldra högsta effekt. Den tredje karakter som återgifvits af m:ll Nilsson i England var Marthas, i hvilken hon uppträdt, vi ha glömt huru många hundra gånger, på Theåtre Lyrique. Det är lätt att förstå hvarföre m:ll Nilsson spelat denna roll så ofta i Paris. Hennes Martha var i sanning en tjusande personifikation, under det Sommarens sista Ros, såsom den ätergass henne, var ett lyckligt prof på en fullkomligt skön melodi, sjungen med sullkomligt uttryck at en fullkomligt skön röst. Ungefär samtidigt med hennes första uppträdande i Marthas roll, började m:ll Nilsson deltaga i de filharmoniska konserterna, der hon till en början föredrog en aria ur Trollflöjten. Aldrig förr hade Gli angui dnferno blifvit sjungen med en sådan röstens renhet, en så briljant stil. Konsertauditoriet fann, liksom sedermera oratoriernas publik, att operaanditorist såsom vanligt haft rätt i sitt omdöme. Och i sjeltva verket äro de fordringar som ställas på en operasångerska så olikartade, att hon, om hon röner en fullkomlig framgång vid operan, bör vara temligen säker om att lyckas i hvarje stil. Efter att ha uppträdt med den afgjordaste framgång såsom Violetta, Margaretha och Martha, firade m:ll Nilsson sin nästa triumf i den vanligen förbisedda rollen af Donna Elvira i Don Juan, hvilken roll hon genast bragte i en framstående och tilldragande dager. Elvira, som i Moliöres drama är hustru till Don Juan (denne pouseur du genre humain, såsom hans betjent Leporello kallar honom), är i operan Don Juan en at hans talrika öfvergifoa älskarinnor, och den illa behandlade damens klagan anses i regeln icke utgöra den mest intressanta delen at Mozarts opera. Men med mill Nilsson såsom representant blir Elvira, i stället för att trötta med sin ständiga klagan, i hög grad intressant. Anditoriet lyssnade med största tillfredsställelse till hennes framställningar af sin sorg och erfor af dessa det intrycket, att det vore ej allenast brott utan äfven dårskap att bedraga eller, ännu värre, öfvergifva en så förtjusande ung dame. Aldrig har publiken hyst en så dålig tanke om Don Juan som då Elvira, till hvars bevekande böner han känslölös lyssnar, framställdes af m:ll Nilsson. M:ll Nilssons framgång i de fyra nyss uppräknade rollerna var så stor att om framgång, i detta ords högsta bemärkelse, varit hennes enda mål, skulle hon rätt väl kunnat afstå ifrån alla andra. Men för att ej inskränka sig till repetitioner och liksom för att visa vidden af sin dramatiska förmåga, uppträdde hon uuder nästföljande säsonger såsom den lystra, sentimentala Lucie och såsom den förilskade Cherubino. Af hennes uppträdande med mr Santley i de Rigoletto-duetter som m:ll Nilsson för några veckor sedan vid sin konsert införde, vill det synas som om hon ned fullkomlighet äfven skulle spela Gildas roll, hvilken vi hoppas snart torde komma att illäggas till hennes redan vidlyftiga reperoar. Ty det är, åtmiestone för närvarande, ss 4 7 2— Åey MM Å —2 —