Göteborgsposten – 5 augusti 1872, sida 1

— — — de ännu lifskraftiga städernas motståndsstyrka mot landsbygdens politiska öfverhandtagande mattas och till slut bli betydelselös. Att en sådan sakernas gång skulle i mer än ett hänseende lända fosterlandet till men och kanske rubba dess jemna, lugna utveckling i frihet och välstånd, synes oss temligen otvetydigt framgå ur flere omständigheter. På allmogen sjelf skulle neml. då det tunga, det betydelsefulla värfvet hvila att hålla jemnvigten mellan de olika krafter, hvilka slitas om inflytandet öfver densamma — båda ännu eniga i att smickra den, men i grunden hvarandra strängt motsatta, och detta värf skulle måhända öfverstiga dess krafter, om den i pröfningens stund saknade stödet af den klass, hvilken förut under så många år stått troget vid dess sida och kämpat mot såväl konungamakten med absolutistiska tendenser som mot det privilegierade ståndsväldet, för att skaffa ett sannt och troget uttryck åt hela folkets vilja, — neml. den bildade medelklassen, städernas borgare. De båda antydda krafterna äro, för att tala öppet, å ena sidan de stora bönderna, säteriegarne, adeln och å den andra de radikala. De förra, at hvilka man ej saknar representanter vid riksdagen, gå f. n. hand i hand med landtmännen, hvilka de smeka och hvilkas materiela intressen de gifva sig sken af att vilja befrämja, för att sålanda fängsla dem vid sig genom den egna nyttans band. För dem är det egentligen af vigt att bryta ned den bildade medelklassens hittills innehatda betydelse inom samfundet, emedan det väsentligen är den, som, i förening med bönderna, förut kullkastat privilegierna och i allt befrämjat triket i handel och näringar, folkundervisning, en stegrad religionsfrihet Åc. Kunna de fortfarande hålla den förut så starka alliansen mellan borgare och bönder sprängd, så skola de ha bättre utsigt till att kunna lyckas i sina planer, hvilka äfven syfta till att förr eller senare spela regeringsmakten i deras händer, för att de sålunda må ha lättare att återtaga den förherrskande plats inom förvaltningen, som förr tillhörde dem och hvarigenom de skola kunna säkrare utbreda sitt maktinflytande, än nu, då namnet måste trängas med och ofta undanpetas af talangen och dugligheten. De stora bönderna ha sitt egentliga hemland i Skåne, hvars adliga representanter också under det nya statsskicket börjat, stödda af allmogen i Andra kammaren, spela en allmera betydande roll. Det är kanske icke många inom vårt land, som vilja på allvar tro, att här finnes något egentligt radikalt parti, utan snarare äro frestade att le åt blotta tanken derpå. Fastän vi ej heller tilltro det någon verklig betydelse, kunna vi likväl icke blunda för vissa företeelser, som på senare tiden framträdt, äfven derför att frasen har sin makt och lätt rycker med sig, så att möjligen allmogen kan i ett obevakadt ögonblick gripas af dess klingklang och lemna det nyktra förståndet för fantasiens rus. Vi ha i alla tider haft radikala, svärmare efter de franska revolutionäras mönster; men de nyaste äro ej af den arten. De ha insett, att tolket icke i grunden tilltalas af de djerfva socialistiska satserna, utan snarare vill vända sig ifrån dem. De börja derför taga färg och ton efter de heroer, som på detta område isynnerhet lefva och röra sig och hafva sin varelse i Norge. Det stora slagordet är nu, likasom der, Folkeaanden först och sist; allt skall omstöpas, allt skall vändas upp och ned i Folkeaandens sol. För att visa, hvad dessa herrar förai skölden, vilja vi här återgifva några uttryck i ett tal, som Handelstidningens utgifvare, hr S. A. Hedlund, hållit i Norge vid en fest för norska storthingets president Joh. Sverdrup, hvars roll hr H. synes i förbigående sagdt, vara hugad att spela i vårt land. Sedan hr H. framhållit betydelsen af en nordisk odling och nödvändigheten för våra bönder att i detta odlingsarbete sjelfva deltaga, yttrade han följande: Man har här att bortrödja många stenar, att dika och vända jorden. Endast så kan den kalla fuktiga dimman förjagas och gifva rum för friska regnskyar och öppna jorden för himmelens sol. Men arbetet har ätven sina skuggsidor. Det växer ju på dessa marker så mångra fagra blomster, den gula äkersenapen, blåklinten och andra örter med strålande färger — man skulle nästan kunna tänka sig en skara lysande uniformer — och stjernblommor nästan lika granna som ordensstjernor — och så de hvita ärevördiga prestkragarne, alla dessa växa der, och dock kommer bonden med sin plog för att rödja marken och ödelägga dem alla. Är icke detta förskräckligt? ropar man. Skall ej på detta sätt hela vår sköna estetiska verld nedmyllas i skarnet under råa bondehänder? Se, der ligger grästorfvan redan vänd, och blomstren ärn jordade, och den svarta mullen ligger i dagen, och öfver det