Göteborgsposten – 5 augusti 1872, sida 1

resurs. Allt för ofta bör jag omtalas att de i stället taga sin tillflykt till vinkällaren gom öppnar sig under den krona de förbanna. Jag märkte snart att min granne var fattigare än till och med vi voro. Han var målare och han målade mycket vackra saker. Men tillbehören till hans konst voro nästan allt som hans vindskupa innehöll, och då han efter att ha arbetat många timmar kom fram till fönstret och försökte, liksom jag hade försökt det, att se stjernorna och misslyckas deri, liksom jag hade misslyckats, då märkte jag att han led af två slags åkommor — hunger och ärelystnad. Han kunde ej se stjernorna emedan kronan hängde i vägen, men en gång under dessa långa midsommarnätter fick han se en liten lysmask bland mina blommor, hvilken kanhända på visst sätt gjorde nästan samma nytta. Han kom att gifva akt på Lili vid honnes arbete. Ofta måste hon sitta uppe halfva natten för att hinna få så många askar färglagda som behöfdes; hon satt då vid sitt lilla furubord, vid sin svaga lampa, med det vackra håret viradt i en stor kout och det vackra hufvudet nedlutadt af trötthet — men aldrig en enda gång blickande bort från sitt arbete, eller gifvande vika för trötthet eller ledsnad, ehuru det från staden nerunder hördes ett ständigt