Göteborgsposten – 5 augusti 1872, sida 1

Göteborg d. 5 Augusti 1872. På landsbygden pågå nu redan riksdagamannavalen för den med nästa år inträdande nya valperioden, och om en månad skall väl valstriden ganska lifligt pågå i städerna. Ehuru de nu stundande valen onekligen äro af stor vigt, och det framför allt gäller för städerna att erhålla pålitliga, kraftiga och kunniga representanter, förmärkes likväl ännu icke inom pressen, att någon valrörelse eger rum eller ens skall snart vara inne. Detta har väl till största delen sin grund deri, att den allmänna meningen inom städerna är ganska deciderad och att någon partistrid der i allmänhet ej kan komma i fråga. Programmet är gifvet: man måste välja representanter, hvilka äro bestämda att motsätta sig ett öfverhandtagande klassregemente, men äfven hofeamma deri att de icke vilja absolut vägra sådana ändringar i det bestående, som kunna ha billighetsskäl för sig. Alldenstund tydligen i detta fall full enighet råder inom städerna, vänder sig inom dem det hufvudsakliga intresset kring de kandidater af vissa utpräglade åsigter, som böra uppställas. Och då detta. intresse således är egentligen blott personligt, är det väl derför som tidningspressen icke ansett sig ännu böra flytta saken in på den offentliga diskussionens område, utan heldre låta den tillsvidare vara föremål för de mera enskilda öfverläggningarne, i hopp om att man sålunda redan i förväg skall gruppvis kunna enas om de kandidater, hvilka böra ha någon utsigt för sig, och på detta sätt äfven erhålla någorlunda pålitlig kunskap om den eller de personer, som, efter att förut halva varit representanter och derunder gjort sig förtjenta at sina valmäns forttarande förtroende, så att de ha utsigt till omval, möjligen skola vilja af ett eller annat skäl afsäga sig uppdraget. Vi sade, att städerna behöfva pålitliga och kraftiga representanter. De föregående riksdagarnes erfarenhet har neml. gifvit vid handen, att landsbygdens representanter, sedan de fått en afgjord majoritet inom andra kammaren, visat sig hugade att vilja begagna densamma ensidigt och uteslutande för sina klassintressen, med förbiseende af det stora helas. Vi behöfva i detta fall knappast hänvisa på det sätt, hvarpå man behandlat de tvenne stora frågorna om grundskatterna och indelningsverket, hvilka bördor man visat sig vilja vålasamt aflyfta från jordbruket, der de äro statens intecknade tillgång, för att fördela dem på hela befolkningen och således öka den allmänna beskattningen efter inkomsten (ty man skall väl ej vilja återvända till det för massan så betryckande indirekta beskattningssättet) med ett årligt belopp af inemot 10 mill., utan att visa tanke på, att ett dylikt steg innebär en fullständig ekonomisk revolution, hvilken visserligen lindrar svårigheterna för en del, men i stället gör dem alldeles olidliga för en annan del, nemligen städernas befolkning. Ien stor del af våra städer, hvilka i sjelfva verket endast äro till för allmogens beqvämlighet och utgöra dennas börser, så att gäga, eller marknader för dess utbyten, utan att ha något eget industrielt lif, har befolkningen redan förut svårt att bära de med en stads underhåll förenade bördor, så att, om dess umgälder skulle komma att ökas med en så betydande proportionel andel i de belopp, grundskatterna hittills atkastat, som landtmannarepresentanternas ledare tyckas bära i skölden, dessa städer snart nog skulle nödsakas att hos K. M:t begära tillåtelse att få lemna sina stadsrättigheter. Om än dermed ett rättvist öde drabbade mer än en småstad, är det dock visst, att sålunda det ena centrum för bildningen och det politiska intresset inom en ort skulle efter det andra försvinna och sålunda