Göteborgsposten – 5 augusti 1872, sida 1

brus, likt bruset från ett haf, hvilket det också helt visst var — ett nöjenas haf. Ej af brist på frestelser af olika slag och ljuft lockande faror, satt Lili der i ensamheten, förtjenande två sous om dagen genom att arbeta så att ögonen värkte och nerverna förslappades. Lili hade blifvit frestad på tusen sätt, ty hon var mycket vacker; men hon var stolt och oskyldig, hon höll sitt mod uppe och hon bohöll sin heder qvar; ja, ni må gerna småle, men det var dock förhållandet — ehuru hon bodde i en vindskupa, och denna vindskupa belägen i Paris. Min granne midt emot fick en natt se henne på detta sätt arbetande vid sin lampa, med de silfverringar hängande i öronen hvilka voro hennes enda arf och hennes enda dyrbarhet. Och sedan han en gång fått se henne, såg han henne hvarje natt och fann henne der. Och jag som kunde se rakt in i hans rum märkte att han gick och gjorde en tafla af alltsammans — af mig och fogeln i buren och den lilla lampan och Lili med sina silfverörringar och sitt vackra lutande hufvud. Hvarje dag arbetade han på taflan, och hvarje natt blåste han ut sitt ljus och kom och satte sig vid sitt fönster samt blickade