Göteborgsposten – 29 juli 1872, sida 2

Men mörka aningar, en outsäglig dysterhet bemäktigade sig dem. Redan hade deras åkrar och boskap måst gifva sin gärd för arm6os och de stora städernas proviantering; redan hade deras bästa hästar blifvit tagna till belägringsträner och furageringsvagnar; redan stodo deras plogar af nödtvång overksamma, och deras barn skreko af brist på tillräcklig näring; redan hade krigets jernhand gripit tag i dem. Den lilla gatan företedde nu en dyster och ödslig anblick på aftnarne; de få som samtalade yttrade sig i hvisknnde ton, på det ej någon spion skulle höra dem, och barnen hade ej styrka att leka, de saknade föda. — Det är såsom det var i min ungdom, sade Reine Allix i det hon åt sitt svarta bröd och i smyg lade afsides den bättre föda som var tillredd åt henne, för att gömma den åt barnet. Det var förskräckligt för henne och för dem allesammans att lefva i denna ständiga fruktan för en okänd fiende — denna ständiga väntan på någon ryslig, obestämd olycka. De visade sig lugna, men efter allt hvad de fingo höra visste de att hvilken natt som helst kunde de väckas af kanonens dunder. Allt hvad de fingo höra var dock så obestämdt och hoprördt, att de ibland voro färdiga