Göteborgsposten – 26 juli 1872, sida 2

kande på den oflägsna tiden i hennes ungdom då ryttaren sprängt genom bygatan och segerelden flammat på den högsta kullen öfver floden. — Brödet skall bli dyrt, mumlade Mathias, mjölnaren, i det han gick vidare med sin trötta mulåsna. Bernadon stod tyst midtibland sina torra och törstiga blommor. — Hvarföre är du bedröfvad! hviskade Margot med tankfuil blick. Du är befriad från krigstjenst, min älskade? Bernadon skakade på hufvudet. — Do fattiga komma nog ändock att lida, var allt hvad han svarade. Men för honom liksom för alla i Berceau voro nyheterna ändock ej särdeles förskräckliga, emedan sjelfva saken var så obestämd och aflägsen — ett ondt som saknade gifven form. Picot, skräddaren, som ensam kunde läsa, sprang från hus till hus, från grupp till grupp, andfådd, glad och triumferande, förtäljande alla att om två veckor skulle deras två bröder supera i kungens palats i Berlin; och folket trodde honom och skrattade och pladdrade och stannade länge qvar utanför förstugudörrarne i nattkylan, troende att en stor lycka inträffat för landet,