Göteborgsposten – 26 juli 1872, sida 2

Litteratur. Berättelser ur Svenska Historien. Till ungdomens tjenst utgifna at Anders Fryzell, 41:sta delen. Stockholm, L. J. Hiertas förlagsexpedition. Med en spänstighet och kraft, som äro förvånande, fortskrider den åldrige historieskrifvaren i utgifvandet at sitt omfångsrika, patriotiska verk, hvilket med föreliggande del nu hunnit fram till kronprinsen Gustafs förmälning och den s. k. reaktionsriksdagen 17691770. Snart befinner sig herr Fryxell således inne på tidsområdet för Gustaf III:s regering, och eftersom det lär vara hans afsigt att äfven skildra denna, för hvilken han gjort omfattande arbeten, kan man endast lifligt önska, att tid och själskrafter dertill måtte honom alltjemt förunnas. Ty sålunda skulle vi ändtligen ha ett till senare tider fullföljdt verk i fäderneslandets historia. Måtte blott icke värfvet blifva genom materialiets mängd tör öfverväldigande! I den nu utkomna delen skildras först reduktionsriksdagen 1765—1766, under hvilken det hittills regerande hattpartiet störtades och mösspartiet ötvertog riksstyrelsen, under det konungahuset å sin sida allt fortfarande stämplade efter att vinna åt sig makt och myndighet. Dessa partioch maktintriger tecknas omständligt at Fryxell, men bilda en i början lika enformig som dyster tafla, å hvilken förf. icke kunnat undgå att, trogen sin egen historiska partiställning, göra skuggningen ötver hattpartiet väl stark. Teckningen begynner dock vinna i intresse, då nu omsider den tjugoårige prins Gustat uppträder och redan från 1766 utöfvar ett ganska stort inflytande på Sveriges öden, kanske tillochmed större än någon annan då lefvande, säger historieskrifvaren. Gustafs förvända uppfostran tecknas ilefvande drag, och man finner det ej längre underligt, vid genomläsningen deraf, att — ty barnet är ju sader till mannen, såsom ordspråket säger — af Lovisa Ulrikas son blet en i moraliskt hänseende dubbel karakter, hvars snille och många lysande egenskaper aldrig kunde verka tillräckligt i det goda, emedan de saknade det moraliska underlag som, alltid nödvändigt, är alldeles oundgängligt då det gäller en konung, den der är tillsatt att genom tänkesätt och letverne föregå det folk, han skall styra. Fryxell anför ur Gustafs barndom, att han, ännu blott omkring 10 år gammal, sammanskref ett sorgespel, kalladt Juliani död, hvars plan och sammanhang vittnade om vid den åldern ovanligt utvecklade själsförmögenheter, men tillika om blodiga och despotiska tänkesätt. Enligt en annan sägen, stängde prinsen sig inne och framdrog på golfvet en länstol, utstyrd till en slags tron, och satte på densamma en stor docka, som skulle föreställa Lovisa Ulrika. Derpå framträdde han och berättade, att konungen var död och tronen ledig. Sedan sprang han bakom dockan och svarade å hennes vägnar, att hon deltog i den gemensamma sorgen; men ville förvalta regeringen, tills prinsen blefve myndig. Derpå trädde han åter fram och förklarade, ratt tronen vore hans arf och att drottningen borde låta honom bestiga den. Sedan, återgående bakom dockan, svarade han nej! och lät henne dervid förblifva, oaktadt alla föreställningar och böner. Då och till slut sprang han upp, fattade dockan i armen ssmt slängde henne undan och satte sig sjelf på tronen. —— — —