Göteborgsposten – 26 juli 1872, sida 1

och med den verkan att der anbringade axelledningar ständigt måste förändras och regleras till stort hinder för der pågående arbeten. Egaren af den sistnämnda sadriksbyggnaden, i hvilken ett stort antal personer dagligen sysselsättas, har nu ingen annan utväg, än att anlita lagens biträde mot den i ordets hela bemärkelse öfverhängande grannbyggnaden. Såvida den icke under tiden rasar, torde slutet blifva att den måste rifvas. Om åter egaren till densamma låtit uppförajen säker grund — kostnaden derföre skulle ej öfverstigit 25,000 rdr — så hade han förekommit en förlust på minst 100,000 rdr som nu är oundviklig, enär han ej kan undgå ersätta den betydliga skada som grannbyggnaden lidit. Man finner säledes att äfven i detta fall bekräftas regeln: den strängaste sparsamhet är icke i längden det fördelaktigaste. Ett mera öfvertygande bevis på denirika penningetillgången torde knappast kunna anföras än att några personer uppoffrat flera tusen rdr på utgitvandet af en diger broschyr: Några ord i stenkolsfrågan (146 oktavsidor!) hvilken gratis utdelats till Dagligt Allehandas samtlige prenumeranter och köpare. Den synes hafva tillkommit af — förargelse, föranledd af regeringens beslut att tillsvidare inhibera utfärdandet af mutsedlar å stenkolsfyndigheter — en åtgärd som ansågs nödvändig, såvida den nya grufvestadgan hvilken är påtänkt, skall motsvara sitt ändamål, det att, bättre än nu gällande grufvestadga gör, tillgodose jordegarnes rätt i afseende på stenkolsinmutningar. Påtagligt var, att då sistförl. riksdag begärde att en ny grufvestadga i det nyss antydda syftemålet må blifva utarbetad, låg deri ett erkännande af behofvet att bättre än hittills skett betrygga jordegarnes rätt, hvilken så länge det blott gällde att inmuta malmfyndigheter mindre hotades. Men sedan upptäckten af stenkol i större lager gjordes i Skåne, sedan en sormlig stonkolsinmutningssvindel utbröt, sedan i strid med grufvestadgans mening hela härader i ett hugg inmutades och sedan det visat sig att stenkolsiomutningarne började antaga karakteren af skoj, blef det oafvisligt nödvändigt att vidtaga en så exceptionel åtgärd som den af regeringen föreskrifna. Den utgör desto mindre något hinder för en verklig och solid stenkolsindustri, som många tusen mutsedlar å stenkolsfyndigheter uttagits och ega gällande kraft. En annan sak är att mutsedelsindustrien stäfjats; derigenom skadas icke stenkolsindustrien. Men för dem som gjort till ett yrke att uttaga mutsedlar å supponerade stenkolsfyndigbeter, och att sedan göra dessa mutsedlar till en handelsvara, måste det förefalla harmligt att en sådan näringefrihet tills vidare blifvit inhiberad, och det är derföre som den ofvannämnda broschyren utkommit. Bättre kunde väl kostnaden för densamma hafva användts; men det är emellertid utgifvarnes ensak, och det enda resultat som deras opus lemnar är väl det att en massa papper på en dyr omväg förvandlats till makulatur. Att spårvägen på Stockholms skeppsbro nalkas sin fullbordan, kan töga intressera er, då Göteborgs skeppsbro redan några år varit försedd med flera jernvägsspår. Emellertid har den förstnämnda åstadkommit en liten revolution i hufvudstadens handelsoch sjöfartsförhållanden. Då den vackra skeppsbrokajen byggdes förseddes den med en 24 fot bred, nära 1 fot hög trottoar, lika prydlig och beqväm för promenerande som hinderlig för godstrafiken, enär på den intet gods fick uppläggas. Det gods som från fartygen lossades skulle föras öfver trottoaren; det gods som skulle lastas på fartygen måste bäras eller rullas öfver den — ty trottoaren ansågs tillhöra en högre klass af kommunikationsmedel som ej med bjuldon fick befaras, men lastningsoch lossningskostnaden ökades betydligt derigenom. Så byggdes sammanbindningabanan; den föranledde anläggningen af spärvägen; den tog trottoaren i anspråk, hvilken mäste sänkas i nivå med den öfriga körbanan, och nu då den vackra gängbananförsvunnit, ha vi fått en beqväm körbana, så att gods kan uppläggas invid tartygen — till stor lättnad för trafiken, men till stor harm för sjåarne, hvilkas inkomst ej obetydligt minskats. Längre fram — måhända om tjugo år, kanske om femtio — torde det icke befinnas för ögat stötande att spanmål i säckar, eller ryssmjöl i mattor, eller vinoch bränvinsfastager; som hitkomma för att sedan distribueras åt andra håll pr sjöeller jernväg, få qvarligga under tiden på skeppsbron några dagar, i stället för att forslas till och från ett magasin. —— —h—— —— — Hvarje tum af dess mark, hvarje krökning