Göteborgsposten – 26 juli 1872, sida 1

Hvarje tum af dess mark, hvarje krökning af dess stigar var för henne helig genom oräkneliga minnen; alla hennes älskade döde voro gömda der hvarest den hvita kristusbilden vakade öfver dem; då hennes tid komme, tänkte hon, skulle hon hvila med dem. Under det hon såg ut, rullade tårar af tacksamhet ner för hennes skrynkliga kinder, och hon böjde sina gamla svaga ben och föll på knä i månskenet, lofvande Gud som låtit henne lefva och dö i detta kära hem och anropande Honom för sina barn, att de äfvenledes måtte få framlefva sina dagar under redligt arbete i detta hem. — Gud är god, mumlade hon då hon lagt sig till hvila — Gud är god. Måhända skall han, då han tager mig till sig, om jag är värdig, tillsäga sina heliga englar att gifva mig en liten vrå i sitt rike som han skall låta få samma utseende som Berceau har. Ty det tycktes henne att sjelfva paradiset ej kunde innehålla någon behagligare och vackrare fläck än detta Berceau. Året fortskred och lifvet i den lilla hyddan under sykomorerna var ännu lyckligare, sedan hushållet blifvit tillökt. Bernadon var allvarlig till sitt lynne, ehuru så god, och hans unga hustrus glada humör var såsom ständigt solsken i huset. Dortill