Göteborgsposten – 25 juli 1872, sida 1

nniers Boktryckeri. 1061(2. Å — tundan i midten, som var bestämd för prinsen och på ömse sidor om denna samlade sig prinsens svit och sjöosficerarne i strålande norska och svenska uniformer, samt den öfriga kretsen af inbjudna, Alldeles vid foten af tribunen låg grafhögen med det ännu öfvertäckta minnesmärket. Rundtomkriog detta höjde sig 29 mindre granitstenar, en för hvart och ett af de gamla fylkena. De äro anskaffade och uppresta af invånarne i sjelfva dessa och bära fylkets egendomliga namn inhugget med svarta bokstäfver på den hvitgrå stenen, Vid hver och en af dessa stenar stod en såkallad fylkesman med blått eller rödt baner, derutomkring uppställde sig det regemente soldater, som med anledning af festen marscherat från Hardanger öfver fjällen, så följde en krets af spjutpyramider med banr, flaggor och vapensköldar, kvarpå fylkenas namn presenterade sig skrifna med runor och utanför denna krets såg man slutligen långt i sjerran. den tätt sammanpackade åhöraremassan. Festen inleddes med sång, till hvilken texten blifvit af Jonas Lie hemsänd från Rom och som den stora sångarkören från de vestländska städerna omsorgsfullt instuderat. Derefter upplästes en berättelso om minnesmärkets tillkomst. År 1869 hade tanken på att högtidligen fira tusende årsdagen af slaget i Hafursfjord och Norges sammanslutning först uppstått hos invånarne i Haugesund. Man hade funnit det lämpligare att högtidlighålla denna dag genom att uppresa ett monument på den plats, hvarest man med säkerhet visste att Harald Hårfager blifvit år 933 lagdi hög och man hade då inbjudit till en nationalsubskription för åvägabringandet af ett dylikt monument. Denna tanke hade öfverallt vunnit anslutning och man hade sålunda sett eig i stånd till att uppresa detta vackra minnesmärke, som nu skulle aftäckas. Sjelfva stoden är huggen efter en ritning af arkitekten Christie och består af en åttkantig, mellan 55 och 56 fot hög stenpyramid. Dess terasscormiga fotställning hvilar på en 15 fot hög jordkulle och rundtomkring dennes nedersta rand stå de omtalade 29 fylkesstenarne. På stodens fotställning äro inlagda fyra metallskifvor. Den ena innehåller en sköld med vapen, den andra ett fullt utrustadt skepp, på den tredje läser man: Iler höjlagdes Harald Haarfager Aar 933 och på den fjerde står ett kort meddelande om hvarföre och af hvem minnesmärket blifvit rest. En utförlig berättolse om Haraldsmonumentets tillkomst är, skrifven på pergament, nedlagd i högen. Då berättelsen blifvit öfverräckt till prins Oscar trädde han sjelf fram på tribunen. I enkla men varma ordalag framhöll han minnesmärkets betydelse, denna icke allenast som sagolörtäljare om tusende års historia utan också som en fingervisning framåt i tiderna, en maning till att alltid med kärlek och enighet samla sig omkring ett fritt, sjelfständigt rike. Hans stämma klingade med en nästan förvånande styrka genom stormen, och talet, som framfördes helt långsamt och lugnt, så att ej ett enda ord gick förloradt, gjorde ett utomordentligt gripande intryck. Han slöt med ect lefve för Harald Härfagers minne och för gamla Norge, täckelset föll från det stolta minnesmärket, tusentals röster mängde sig i hurraropen, musiken blåste fanfarer och kanorerna dånade mellan fjällen. Jag förundrade mig i detta ögonblick icke öfver att se tårar till och med i de väderbitna sjöofficerarnes ögon och jag förundrade mig ännu mindre deröfver, enär alla omgifoingarne bildade den mest gläsande ram till den festliga taflan. Det blåste en stickande storm, men det vidsträckta panoramat öfver fjordar, fjäll och klippholmar tog sig just allrabäst ut i den belysning som låg deröfver af de mörka, underligt formage stormskyarne, hvilka i hvarje ögonblick foro förbi solen, och vågsvallet samt de gungande fartygen derute passade förträffiigt vid en test till den gamle vikiogen Harald Hårfagers minne. Under det att prins Oscar och de inbjudna gingo upp på högen för att bese stoden på nära håll spelades en i och för festen komponerad marsch, derpå höjdes ett: Gud bevare Kongen, Felrelandet og Broderriget och då saluten efter detta upphört följde ett letve för Prins Oscar. Derefter afsjöngs en sång, liksom den förra skrifven af Jonas Lie och härmed var den egertliga aftäckningshögtidligheten slut. Processionen defilerade förbi prinsen och de inbjudna samt upplöste sig. Men en stund senare samlades åter en större del af de närvarande omkring en talarestol längre ned vid stranden. Professor Stein från Kristiania gaf här i ett populärt föredrag en öfrerhopad af en mängd göromål både inom hus och ute på fältet. Reine Allix hade häl. OA -ib Aa ot