Göteborgsposten – 25 juli 1872, sida 1

öfverhopad af en mängd göromål både inom hus och ute på fältet. Reine Allix hade hållit ett vaksamt öga på benne i ett slags instinktlik aning om den riktning hvari Bernadons håg skulle vända sig, och hon hade sett mycket att berömma, ingenting att tadla i den unga flickans blygsamma, flitiga och förnöjda lif. Margot var äfven mycket vacker med det bruna, ovala ansigte, de stora, mörka ljufra ögon och de sköna former hon ärft med det sydländska blod som flutit i hennes fars, en sjöman från Marseille, ådror. Hennes mor hade varit från Provence. Reine Allix visste att hennes käre sonson ej skulle kunnst göra ett bättre eller klokare val, hvart han än vändt sig. — Några menniskor, srdo hon för sig sjef under det hon vandrade framåt på den gata hvars skarpkantiga, ojemna stenar i nittio år blifvit trampade af hennes träskor — några menniskor skulle knota öfver att intet linneförråd, intet bordsilfver, ingen liten rund summa penningar följer med det stackars barnet. Men hvad betyder det? Vi ha nog för tre. Det är visserligen illa af föräldrar att lefva så att de lemna sina döttrar på bar backe, men det är ej barnens fel. Folk må säga hvad de behaga, men det är ett skäl mer hvarföre hon bör ha tak öfver hufvudet och en man som kan sörja för hennes bästa. Ä