Göteborgsposten – 19 juli 1872, sida 2

knappa brödet, och den gamle mannens och den gamle hundens hjerta ekymrades af samma tanke: Hvem skulle vårda sig om deras älskling då de voro borta? En eftermiddag då de gingo tillbaka från Antwerpen öfver snön, som blifvit hård och glatt som marmor öfver hela slätten, funno de nerfallen på vägen en liten vacker docka — en trumslagare, helt prydligt utstofferad i skarlakansrödt och guld, omkring sex tum hög och, i olikhet med större personnager som ödet låter fulla, alldeles oskadad af fallet. Nello försökte finna dess egare, men då detta misslyckades tänkte han att dockan skulle behaga Alois. Det var alldeles mörkt då hen passerade förbi qvarnhuset; men han visste hvilket fönster det var som hörde till hennes rum. Det kunde ej vara något ondt i, tänkte han, om han gåfve henne sitt lilla hittgods, de hade ja varit lekkamrater så länge. Det fanns ett skjul med sluttande tak som låg under hennes fönster ; han klättrade upp på det och klappade på fönsterposten. Barnet öppnade och såg ut, halft skrämd. Nello lemnade dockorna i hennes händer. — Här är en docka som jag fann i snön, Alois. Tag den, hviskade han — tag den och må Gud välsigna dig, kära!