Göteborgsposten – 19 juli 1872, sida 2

egnar sig till att afgifva en lugn och riktig tolkning af, hvad j kallen öfverenskommelsen i Bordeaux. Låtom oss uppskjuta det till en lägligare tid, och j skolen då se, att jag hvarken vill försvaga eller vränga detta program. Jag skall då upprepa för eder, hvad jag på den tiden sade, fullständigt förklara det för er och hålla mig till den verkliga situationen. Men jag ber eder visa mig den rättvisan, om eder förbittring mot mig ... (Nej, nej! Det finns ingen förbittring). Ja, då säger jag också nej! Jag säger således, att om eder starka sinnesrörelse gjorde det i den stund möjligt för er att bedöma mina ord och handlingar på ett rättvisare sätt, så skullen j se, att bada alltid gått i konservativ riktning. I skullen då atvenledes inse, att om jag törtjente förebråelser, så skulle det helt säkert vara riktigast att uppskjuta dermed till en annan gång. . i Onekligen är denna Thiers förklaring af stor vigt; men det egendomliga är, att venstern jublade af förtjusning öfver densamma, under det högern tjöt af raseri. Ty, såsom en annan tidning anmärker, det är blott ett ord, som skiljer Thiers itrån högern, medan det ligger en afgrund emellan honom och de radikala. Så fort högern, den förnuttiga, liberala delen af högern säger detta ord, är forsoningen mellan densamma och Thiers fullständig. Den behöfver blott säga: Ja, åtven vi vilja göra ett allvarligt försök med republiken, och i samma ögonblick är den majoritet bildad, som Thiers söker och på hvilken han vill stödja sig. — Han har uppenbarligen länge arbetat på att tvinga högern till att företaga den vändning, som nu enligt all sanpolikhet förestår. Hans räsonnemang till rojalisterna lyder så: epubliken måste vi ha, den är en af förhällandena påbjuden nödvändighet; om j icke hjelpen mig att grundlägga en konservativ republik, löpa vi fara att få den roda republiken, och etter den kommer icke eder monarki, utan kejsardömet. Denna framställning har icke heller törtelat att göra intryck. Rojalisterna synas nemligen efter utbrottet i nationalförsamlivgen hatva tagit saken mera kallblodigt. Det berättas åtminstone, att en at högerns mest ansedda ledare, bertig dAudiffret Pasquier, rean slutit sig till Thiers program och söker att vinna annängare lör detsamma. Bland de första, som hertigen vunnit för en sådan vändning, nämnes hertigen af Aumale, prins af OLlGans. Rojalisterna börja neml. inse, att deras enighet i teorien om monarkiens återupprättavde aldrig kan leda till enighet om att sätta en bestämd dynasti på tronen, och att det derför skall vara klokast att bekämpa radikalismen genom republiken, genom den konservativa republiken. Det återstår likväl att se, huruvida Thiers kan lösa problemet med en sådan antiogen genom den nuvarande församlingen eller en ny. Til svidare skall han dock, om en konservativ, repukhkansk majoritet bildas, kunna med den huvarande församlingen åvägabringa garantier, hvilka göra det lattare att lösa uppgitten. Han har som bekant nyligen antydt t. ex. bildandet af en törsta kammare. Det skenbara törbundet mellan Thiers och de radikala kan derlör ej gerna vara länge. Deras organer ha på sista tiden sormligt drifvit afguderi med presidenten. De ha kastat sina principer öfverbord, uppgifvit trihandel, inkomstskatt, allmän värnepligt o. s. v., endast för att hålla på den gamle mannen, som värnade om den kära republiken. Det skall bli pikant nog att se, huru länge och om ens denna egendomliga allians skall komma att vara synnerligen länge ännu. Det första stora protvet skall venstern ha att uistå, då frågan om skatten på råämnen i dagarne kommer före. Ger den bäri efter, så skall den törlora sitt moraliska anseende inom landet och förlora mycket af den gunst den åtnjuter hos sina valmän. I atseende på sagda skattefråga innehåller le Temps en artikel, hvilken är ganska pepprad, mot Thiers. Bladet liknar nationalförsamlingen vid en tröttoande fisk på en metkrok, hvars spö Thiers håller, och säger vidare: Då hr Thiers såg, att nationalförsamlingen icke ville nappa på råämpesbeskattningen, gat han sig min af att gifva vika: han samtyckte till att icke åter tala om sin älsklingsskatt, förrän alla de andra granskats och ifall dessa icke skulle visa sig tillrackliga. Men samtidigt har han vägrat att hjelpa utskotten i deras arbeten; han har från talarestolen bekämpat alla de från kammarens initiativ utgångna förslagen, och när han sjelf framställt några sådana, har han varit mån om att välja de impopulära och oantagliga; han har gjort ännu mera; i sista ögonblicket, då han såg sin skatt på väg att gå förlorad, satte han 100 mill. till utgiftskolumnen, för att kammaren skulle genom ett så. stort behof af penningar bli alldeles tvungen till att taga sin tillflykt till tullmedlen. Allt detta var ett mycket tydligt konstgrepp, och det tanns inom församlingen ingen, som icke tydligt insåg det — men medlet att göra sig fri! Hr Thiers hade kastat politiken i frågan; han hade frestat venstern genom att visa den republiken till priset af dess ettergitter; han räknade på en viss undergifvenhet inför länet. Kortligen, man kan nu säga, att han framkommit till sitt mål och att församlingen, sondrad, utmattad, utledsen, står i begrepp att gifva sig för det våld, som begåtts emot densamma. Fråu Frankrike skrifves i öfrigt, att församlingen antagit törsta delen af Gaslondees töralag, om ett tillägg af 60 centimer på tillåtelsebref för idkande af handel och näringar. Den andra delen af förslaget, om tillökning i tönsteroch dörrskatten, förkastades deremot. Ravsakningen af marskalk Bazaine ledes nu med ökad verksamhet. Behandlingen af