Göteborgsposten – 18 juli 1872, sida 3

— V — oo RN 2— EW hel hop, deribland le pere provincial sjelf och den ryktbare påre Gagarin, en rysk prins, född af czarrikets aldra högsta adel och fordom förste sekreterare vid ryska ambassaden i Paris, hvilkens öfvergång till katolicismen och inträde i jesuiterorden härom året väckte mycken uppmärksamhet. Nästan alla dem jag såg var äldre män och alla utan undantag män af verld, med fina manr och en viss imponerande värdighet, men ganska muntra och språksamma. Det var med ett ord karlar som med all deras värdighet ändå icke tycktes disponerade att låta någon rida sig på näsan. Älla deras rum, som jag såg, voro fullkomligt lika, äfven sjelfva provincialens: rymliga och mycket höga kamrar med utsigten åt en liten vacker trädgård, fyra hvitrappade väggar, ett krusifix och en bönpall, en jernsang i en liten alkov, ett ekrifbord och en stor mängd böcker, verkligen den enda lyxen man kunde upptäcka, om böcker någonsin kunna sägas utgöra en lyx. Det låg ett slags frid och ro ötver hela denna enkelhet, som, jag kan ej neka det, mäktigt anslog mig. — Jag fick min biljett och vi skyndade till Vaugirards yttersta ända (det var icke nästa gårds väg!), der kollegiet är beläget, för att hinna bese detta före representationens början. Orden har i sjelfva Paris två sådana stora kollegier, det vid rue des Postes och i Vaukirard, hvardera med omkring 500 elever. Ehuru dessa anstalter äro ytterst dyra, är det ändå svårt att få plats för pojkar, ty jesuiterna äro kända för de utmärktaste lärare som Frankrike har, och om ej naturen alldeles blankt sätter p för saken, så drifva de tram sina lärjungar till de högsta betygen i studentexamen. De höga betygen äro här af större vigt än hos oss, ty i alla specialskolorna, såsom polytekniska, bergs-, krigs-, marinskolan 0. 8. v. der antalet elever är begrävsadt, ha de sökande med högsta betygen företräde, och I jesuiternas elever äro nästan alltid säkra på att komma in. i Kollegiet omfattar en mycket stor terräng ; med höga lärosalar och sofrum, rymliga lekplatser och gårdar, trädgård och park, gymnastik i er dygnad och i fria luften, fäkisal, rishbus och Gud vet allt. Pojkarne allesammans sågo hurtiga och lifliga ut i sin nätta uniform, en blå jacka med förgylda knappar och grå benkläder. Derioland befinner sig en stor mängd barn af Frankrikes förnämsta samiljer. Ridhuset var inredt till teater, och man lär bruka ge representationer två gånger om året. Sista gången hade man gifvit Sophokles Antigone på originalspråket. Det var väl mest för fädernas eget nöje, ty jag gissar af åskådarne var väl minsta delen hemma i grekiskan. Alla dekorationerna voro målade af eleverna sjelfva. Det var sanningen att säga hvarken Rogbergs, som jag sett i Stockholm, eller Fischerlebens som jag sett i Dresden i samma pjes, men de voro i alla fall ganska bra. — Kostymerna voro präktiga och borde vara trogna, ty kustymordonnatören, naturligtvis en pater (hvars namn jag glömt), hade lefvat tjugu år i Egypten, läser hieroglyfer som en ann läser sitt modersmål och hade utgifvit ett stort arbete i egyptisk arkeologi. Den patern, söm berättade nug detta, skulle aldrig kunna göra den minsta kostymritning, stackars karl. Han hade varit missionär på Fidjii-öaroe, der vildarne en gång hade roat sig med att i tio dagar å rad på hans händer rycka upp en nagel om dagen. De skulle just till att börja med fötterna också, då han blef befriad. Hans fingrar voro ganska obehagliga att åse. Han håller nu på att studera kinesiska, för att gifva sig åstad tili den missionen, som heller ej lärer vara bland de lugnaste, såsom vi veta. Kl. 6 var det tullt hus, säkert ett par tusen personer. Ouverturen gick förträffligt, men aldrig har jag sett maken till kapell, Kapellmästaren var en jesuit i tonsur och den svarta kaftanen; han bade alldeles Foronis energiska mener att svänga taktpinnen. Bland kapeilisterna såg jag två, tre andra soutaner, de öfriga voro mest nuvarande men äfven några ft. d. elever vid kollegiet, min introduktör löjtnanten från S:t Cyr, ett par af polytekniska skolans rödkantade frackar, och tre civila, som man sade mig vara två advokater och en doktor. — Representationen gick på det hela taget oklaaderligt — lilla Benjamin var den svagaste och kunde ej jemföras med fru Strandberg som jag minnes från Stockholm på 50talet. De unga sångarne voro tydligen allesammans mycket roade at saken och en liten rädsla i början gick snart öfver. Också tar det ingen brist på uppmuntran trån publikens sida, och applåderna at foräldrar och bekanta gälde förmodligen mycket mer deras gossar än Mehuls vackra musik. Hela natten ljöd i mina öron Josephs romans i första akten: Nin fader till Sichem mig sände — eller, såsom O. Afz—s parodierade den: Nin fader till Stockholm mig sände att ett indrägtigt embete få. Men det blef ju ett fanders elände, Mänga år har jag väntat derpa! Rundt omkring mig, så hör jag ett mummel Som jag letvat i sus och i dus. Men jag frågar: hvad blir det för rummel Dn me na MN rt — — Fr ds —