Göteborgsposten – 17 juli 1872, sida 1

och mången gång bildade regnet små pölar på golfvet. Ja, det var svårt för dem om vintern, och kölden gjorde Nellos små hvita lemmar stela och bildade istappar i Patrasches lurfviga pels. Men ej ens under den tiden voro de missnöjda eller klagade öfver gitt öde. Barnets träskor och hundens fyra tasssr trampade hurtigt det frusna fältet tillsammans vid ljudet af bjellrorna på selen, och när det någon gång hände att en vänlig husmoder lät bära ut till dem, der de stodo på någon af Antwerpens gator, en skål soppa eller några brödkakor, eller också om någon vänlig menniska kastade några bundtar bränsle i deras lilla kärra då de voro stadda på hemvägen, eller om någon qvinna i deras egen by bad dem behålla någon liten del af den mjölk de drogo för sitt uppehälle — då hoppade de glada och muntert stojande in i den mörka stugan vid återkomsten. På det hela taget voro de alltså lyckliga äfven om vintern och då Patrasche på landsvägen mötte någon af de många hundar som trakteras med hugg och slag från morgon till afton under det de draga sina mer eller mindre tunga lags — då var han i sitt hjerta tacksam för det öde som var honom beskärdt och tänkte utan tvifvel att han var bland de lyckligast lottade hundar som funnos i hela verlden. Ehuru han ofta verkligen var myc