Göteborgsposten – 16 juli 1872, sida 1

under det han sjelf sortsatto sin väg för att tigga och stjäla, för att äta och dricka, för att dansa och sjunga på Louvains förlustelseställen. En döende hund — hvarföre skulle han öda sin tid med att dröja hos den och derigenom kanhända gå miste om mer än en kopparslant samt kanhända bli utskrattad på köpet. Patrasche låg der, nerskuffad i det gröna gräsbevuxna diket. Det var liligt på lavdsvägen denna dag, hundratals ment skor, till fots eller ridande på muläsnor, i vagnar eller kärror, passerade förbi den döende hunden på väg till Louvain. Somliga sågo honom, de flesta sågo henom icke; alla passerade vidare. En död hund mer eller mindre — det betydde föga i Brabunt; det betyder föga hvar som helst. Efter en stund kom dock en gammal man som var lutande och lam samt mycket svag. Han var ej som de andra festligt klädd; hans drägt antydde den yttersta fattigdom och långsamt och tyst gick han sin väg fram. Han fick se Patrasche, stannade, undrade, vände sig åt sidan, föll på knä i gräset vid dikeskanten och undersökte hunden närmare med ögon som lyste af medlidande och godhet. Med honom följde en liten rosig, ljushårig, mörkögd gosse, några år gammal. Han hoppade in bland buskarne som räckte honom