Göteborgsposten – 15 juli 1872, sida 1

alar som böjde sig för vinden vid stränderna af den stora kanal som flöt igenom den. Den hade omkring ett tjog boningshus med fönsterluckor af ljusgrön eller himmelsblå färg och röda eller sverta och hvita tak samt väggar som voro hvitlimmade så att de glänste i solskenet som snö. Midt i byn stod en väderqvarn, placerad på en liten mossbeväxt sluttning; den utgjorde ett slags landmärke för hela det kringliggande slättlandet. En gång hade den blifvit målad skarlakansröd med vingar och alt, men det hade varit i dess barndom, ett halft århundrade eller ännu längre förut, då den malt hvete för Napoleons soldater; nu hade den, brynt af väder och vind, förändrat färg. Den gick litet illa då och då, liksom om den fått rheumatism och blifvit stel i lederna af ålder, men det oaktadt gjorde den tjenst åt hela trakten, hvars innevånare skulle ha ansett det nästan lika ogudaktigt att föra sin säd till någon annan qvarn för förmalning som att bevista någon annan gudstjenst än den messa som utfördes vid altaret i den lilla grå gamla kyrkan med sin kägelformiga stapel som stod midt emot, och hvars enda klocka morgon, middag och afton ringde med det egendomligt dämpade, mellankoliska ljud som hvarje klocka i Nederländerna tycks ha såsom karakteristiskt kännetecken.