Göteborgsposten – 15 juli 1872, sida 1

trakter för hundratusentals riksdaler. Det köpta timret fälles först påföljande vinter och levereras märkt vid Glommen och dess bielfvar, hvarefter det, ofta 15 till 20 mils väg, flottas ner till den stora insjön Öieren, hvarest det sågas till plankor och bräder, som på jernvägen transporteras de två återstående milen till Kristiania. Hvarje timmerhandelsfirma har sin egen märkyxa och den öfver dessa yxor utgifoa tabellen utvisar ett antal af 85 st. Vid andra terminen i Februari månad komma skogsegarne åter in till staden dels för att emottaga nya förskott, dels för att sälja det timmer. som de under vinterns lopp ha fällt utöfver de förut uppgjorda kontrakten. Denna andra termins betydelse är mycket underordnad midsommarsterminens. Den under de senaste dagarne afslutade trälastterminen kan nästan anses som början till en ny era i Kristianias timmerhandel: det var nemligen första gången som bönderna i större antal rentaf nekade att mottaga förskott i midsommarstiden, många af de rikaste skogsegarne uteblefvo alldeles och flera reste från staden utan att ha sålt en enda stock, sedan striken mellan köpare och säljare hade fortfarit hela midsommarsveckan. Förhållandet är nemligen följande: hitintills hade säljaren som i regeln kommit till staden för att skaffa sig penningar genom att sälja på leverans, uppbära förskott samt binda sig genom kontrakt, nödgats finna sig i en temligen vilkorlig behandling från köparens sida vid mottagandet af timret. Å andra sidan ha våra timmerhandlare ofta ångrat de kontrakt, som de sålunda varit tvungna att ingå ett helt år innan det köpta timret kommer på den utländska marknaden, hvilken särdeles i Frankrike är starkt fluktuerande i följd af de vacklande politiska förhållandena. Nu har en rad af goda år och städse stigande timmerpriser gjort skogsegarne mera pekuniert oberoende, så att de ej längre sälja i terminen utan kunna vänta till timret ligger färdigt till flottning vid vattendragen. Men bärigenom vinnes både en säkrare uppmätning af t:mret och att svårligen någon större skogsegare hugger mera af ekogen, än denne kan bära och stadens timmerhandlare skola ej heller, såsom nu ofta i terminen, forcera spekulationen i hopp om att de goda priserna i utlandet skola hålla sig uppe en längre tid, något hvarpå de under loppet af de hela år, som nu förlöper innan de komma i besittning af timret, ofta bli lurade. Skogsegarne ha alltid väl reda på konjunkturerna i utlandet och då dessa i år äro ypperliga för timmerhandeln, har kriget mellan våra timmerköpare och Glommendalens bönder aldrig förts med större kraft. Ett faktum är, att köparne denna gång voro långt ifrigare efter att få köpa än skogsegarne efter att tå sälja; derföre tilltvungo de sistoämnde sig omkring !; sp. mera pr tolft timmer än någonsin förut och likväl omsattes här inalles endast omkring 100000 tolft. Priserna voro öfverhufvud taget 5, 6 och 7 sp. pr tolft för 12 aln. 8, 8 h. och 9 tums timmerstockar. Många at bönderna förklarade rent ut, att de icke ville sälja förrän till vintern eller våren i hopp om att den franska trälastmarknaden skulle bli normal och priserna derigenom ytterligare uppjagas. Det antages i allmänhet som säkert att ett mycket mindre qvantum än vanligt skall komma i det glommenska vattendraget; under de sista åren har utförseln från detta vattendrag utgjort omkr. 170,000 kom. läster. Bönderna lemnade alltså denna gång staden med afslutade kontrakt för omkr. 600,000 sp. och i fickan medförde en och annan kontanta förskott på 5,000, 10,000 15,000 sp. eller mera. Det förtjenar anmärkas, att den större välmågan i själlbygderna i förening med de goda ider som de för de offentliga skogarne anstälda forstmännen utbreda, ha gjort bönderna mycket törsigtigare i behandlingen af deras skogar, så att klagomålen öfver attstaten ej inskrider ined strävgare förbud mot skogarnes misshandling börja att förstummas i fråga om de från utskeppningsställena mera aflägset liggande skogarne, som det ej lönar sig att hugga ner till pitprops. Många timmerhandlare här i staden ha försökt att köpa skogar och drisva sågverk i de svenska gränsprovinserna, sedan Kongevinger-jernbanan kommit till stånd, men ända till ifjor var den allmänna meningen den, att alla dessa norrmän fått sätta till penningar på affären och ett faktum är, att den ene efter den andre har dragit sig tillbaka. I fjor och i år ha åter ett par norrmän köpt bruk i Wermland och så länge trälastpriserna äro så goda i utlandet som nu, torde derpå väl vara något att för— —— ——— — alar som böjde sig för vinden vid stränderna af den stora kanal som flöt igenom den.