Göteborgsposten – 11 juli 1872, sida 1

vändiga utgifterna mångdubbelt öfverstiga de årliga inkomsterna. Styrelsen har derföre nödgats utfärda en uppmaning att med penningebidrag understödja föreningen. Lyckligtvis är penningetillgången så rik, att uppmaningen ej bör kunna misslyckas; men tvifvelaktigt är väl ändå om denna ätgärd i längden bär trukt, så vida ej allmänheten erfar att föreningens aktiva medlemmar ökas. Men deri ligger just svårigheten. Entusiasmen för den frivilliga folkbeväpningen har svalnat, sorglösheten är i tillväxt, åtrån att upphätva indelniogsverket ökas och från många trakter der beväringen varit samlad till öfaingar klagas öfver attagande lydnad ända dithän, att beväringsmanskap blir rymmare, utan att detta at allmänna opinionen stämplas som vanhederligt. I mitt förra bref omnämnde jag de första törberedelserna till det stundande riksdagsmannavalet i hufvudstaden. Nyligen har andra steget tagits i form af ett flygblad med rubrik Rådoifvare för liberala valmän-n:r 1. Hvad författaren egentligen menar med liberala valmän, uppgifver han icke; antingen valmän med liberala grundsatser, eller valmän som i afseende på sjelfva urvalet af riksdagsmän äro liberala? ÄÅunu har förf. icke meddelat sina råd till valmännen, utan blott åtskilliga reflexioner, några temligen kuriösa, andra åter icke utan värde. Särdeles artig är han just icke, då han anser orsaken dertill att riksdagsmannavalens djupa betydelse icke påaktas, egentligen böra sökas uti den allmänna politiska okunnigheten; men han hjelper upp saken något, då han tillägger att det icke kan begäras, att de valberättigade under de sex år som förflutit sedan den nya riksdagsordningen infördes skulle hunnit att ifrån politiskt mörker komma till klar insigt om sina vigtigaste angelägenheter. Temligen hårdhändt går han äfven tillväga, då han skall försvara det sätt hvarpå hufvudstadstidningarne uppträda vid riksdagsmannaval. En tidning — säger han — är i allmänhet en affär — och den måste för att såsom sådan lyckas hatva talrika prenumeranter och köpare och redaktören måste anstränga sig för att träffa allmänhetens smak, varsamt känna sig före och akta sig för vatt ej stöta för många för huivudet. Tidningens läsare vilja i den finna sina egna känslor och tankar väl och vackert framställda, men derjemte en skarp och nedgörande kriItik af allt som de mer eller miudre medvetet ogilla eller afsky — likvisst är dot blott ett mycket litet antal (endast de verkligt upplysta), som göra sig mödan att taga full reda på och begrunda tramställningar, som skilja sig från deras egen mening. Förf. synes vidare hysa föga förtroende både till tidningarnes sjeliständignet vid uppställandet af riksdagsmannakandidater och till de förras omdömen om de senare, och han tillvitar tidningarne Åombytlighet och oberäkne lighet, men tillägger att åtven allmänheten sjelf är behättad med dessa lyten. I nästa nummer lofvar författaren anvisa huru valmännen skola skicka sig och jag förmodar att de längre fram undfå de erforderliga råden, på hvilka de skola rösta när riksdagsmannavalet i slutet af instundande September månad kommer att fö rättas. Nyligen verkställdes här val till ledamöter i taxeringskomitåerna. Tidningarne hade dessförinnan erinrat om nödvändigheten för de skattskyldige att bättre än tilltörne skett begagna sin valrätt och nu åtminstone i komiteerna insätta mera sakkunniga och mera sjelfständiga män. Jag betviflar dock att de nykomna komiteledamöterna kunna fullgöra sitt kall med samma omsorg som flertalet at de uteslutna, bland hvilka många egde stor personalkännedom. Inom ett distrikt valdes en person till taxeringsman; men vid honom häftade den lilla omständigheten att han underlåtit erlägga sina kontributioner, ett förhållande som visserligen synes göra honom fullkomligt opartisk som taxator, men dock lägger hinder i vägen för hans behörighet och medför den olägenheten att nytt val måste anställas, enär han blifvit exkluderad. Inom ett distrikt var en person nära att bli vald, och från en synpunkt betraktad dertill särdeles lämplig. Ingen har i ordets sannaste bemärkelse under loppet af flera år från en högre ståndpunkt än han kunnat öfverskåda distriktets skattskyldige medlemmar, just i sin egenskap af — tornväktare. Det ordskifte som uppkom mellan mig och Kristiania ÅAstenblad i anledning at nämnde tidnings bittra — och obefogade — avfall på svensk-norske generalkonsuln i London i anledning af några norska skeppares lilraladaa AH HFHLaIÖAA kblagan aanAQQO han