Göteborgsposten – 11 juli 1872, sida 1

man närmade sig mitt rum, sägande att det var der som han ville lägga sig att dö af sorg, hade jag knappt tid att insvepa halfva min kropp i min sammetsmantol för att dölja den olyckliga tassen. Då min man återfann mig, var han nära att dö af glädje; han tog mig i sina armar snyftade och gret som ett barn samt öfverhopade mig med frågor. Han förmodade att en ond demon hade bortfört mig ef kärlek, och han ville veta huru jag blifvit återskänkt åt honom. Jag var nödsakad att hitta på en historia och undandraga mig hans omfamningar af fruktan att han skulle få se min tass; men med smärta betänkte jag att huru jag än ville bära mig åt, skulle han dock snart upptäcka den sorgliga sanningen. Jug måste vidtaga en ytterlighetsåtgärd, ett förfärligt medel, det att låta den man försvinna som jag älskade högre än mitt lif. Full af förfäran ville Marguerite resa sig upp och fly långt bort från denna förhatliga Ranaide, men hon kände sig qvarhållen af något slags trollmakt och grodan återtog sin berättelse i följande ordalag : — Vet, mitt stackars barn, att det låg ej i min förmåga att handla på annat sätt. En ed som ingenting ken utplåna och som är omöj