Göteborgsposten – 11 juli 1872, sida 1

sesjerda (Småland). Bref från Stockholm. (Korresp. till Göteborgs-Posten). Stockholm d. 8 Juli. Visserligen hade det varit angenämt, då vi nu kugnats med nästan tropisk värme — 25 grader i skuggan med nära 50 00 törhöjning i solskenet — att få njuta sitt sorgfria väsen på ett vackert sommarnöje invid saltsjöns sirand, skuggrikt och myggfritt; men — En af mina vänner, revisor X., ett töredöme i lugn besinning och mogen pröfning, hade verkligen lyckats påträffa ett sådant sommarnöje och hade hyrt den öfra våningen der, sedan han naturligtvis först besett minst tjugo landtställen och underkastat både dessa och deras respekt. egare den omsorgsfullaste granskning. Hans värdfolk bebodde sjelfva den undra våningen; de hade kommit till en stadgad ålder, de voro barnlösa likasom revisorn och äfven tysthetsälskande, hvarom allt min vän på det aldra nogaste hade underrättat sig. Der fanns en källa med drickbart vatten, ja till och med spenat och persilja till måttligt pris på stället. Min väns snälla fru verkställde hela möbelutflyttningsbestyret, medan revisorn pligttroget satt på sitt embetsrum, och när han på aftonen den 22 Juni inträdde i sitt Eden var allt fint och fiffigt. Han njöt af aftonens svalka, han lofprisade sig sjelf som gjort ett så präktigt val af sommarbostad, han förtärde sin mjölgröt — han lefver ytterst dietiskt — ban gick till hvila och sof förträffligt. Värdfolket hade visserligen några gäster hos sig båda midsommardagarne och der bullrades något; men min vän var ötvertygad att lugnet skulle inträda med midsommardagens utgång. Han ordnade sina papper på skrifbordet, för att när arbetsdagen inträdde kunna börja den kära sysselsättningen såsom revisor. Han steg upp i vanlig tid, fullsöfd, lefnadsfrisk. Han intog på slaget åtta sitt sundhetschokolad med klibröd, enligt d:r Liedbecks ordination. Klockan slog nio och revisorn satte gig vid skrifbordet, med ryggen vänd mot fönstret för att ej distraheras af utsigten, grep en räkenskapslunta och skulle just börja den reglementerade saffergranskningen, då — o fasa! — till hans öron trängde ljuden från ett ostämdt piano. — ÄMarie! Marie! — min väns fru heter så — hvad i herrans namn är det jag hör? Hvarifrån detta ohyggliga kling-klang? ropade han förtviflad. Jo, min gubbe, svarade frun, det är en af inackorderingarne hos värdens, som börjar sina öfningar. -Sade du en af inackorderingarne? Finnes här då ett helt kompani pianöser? Hva sa? Nej, ännu blott två, men den tredje lär komma i morgon. Revisorn steg upp från skrifbordet, stack hufvudet ut genom det öppna fönstret, hans blick föll på värden som rökade sin morgonpipa på verandan. Denne meddelade att de unga damerna spelade öfver på egen hand i afbidan på lärarinnans ankomst längre fram på dagen. Således — utropade revisorn så högljudt som hade värden varit döf, hvilket alls icke var fallet — således kling-klang hela dagen, hva sa? Ja, ditåt lutar det, svarade värden och blåste ut ett väldigt rökmoln, för si, de unga damerna ska ta tiden i akt. Men jag, herre! kan ej arbeta under ett så ohyggligt kling-klapg på ett ledbrutet hackbräde, och blir ej slut derpå genast och framgent, så flyttar jag. Kan ej hjelpat, svarade värden, -inackorderingarne å gummans affär. Dagen derpå satt revisorn åter vid sitt skrifbord, men på embetsrummet — och bedyrar nu att om han fick reda på någon som ville åtaga sig att dagen om blåsa trumpet hka ihärdigt som de unga damerna derute hamra på pianot, så skulle denna gratis få bebo sommarnöjet, min väns fordna Eden, från hvilket han, trots sin omtänksamuet, så plötsligt bortjagats. Sommarnöjen, utan pianöser i första utvecklingsstadiet, höra numera till undantagen— påstår min vän revisorn. — bå jag delar hans åsigt, så kan ni lätt sluta er till hvarföre jag bor qvar i hufvudstaden. Stockholms skarpskytteförenings styrelse, som utan tvifvel med bekymmer åser huru ekarpskyttarnes antal betydligt minskas, tryckes älven af stort bekymmer då den ser sina ekonomiska tillgångar uttömda, medan de nöd