Göteborgsposten – 10 juli 1872, sida 1

ö ö ö dan med ändan af sin parasoll och yttrade till henne: — Vakna, madame, och rädda er. Grodan plumsade ner i vattnet och öfversten brast i skratt. — Hvad finner ni så löjligt häri? frågade Marguerite; jag kan ej lida att man gör djuren något ondt. — Framför allt får man icke skada grodorna! återtog PuypercG, alltjemt skrattande till den grad att ögonen blefvo alldeles röda; ni beskyddar grodorna, ni tilltalar dem artigt, ni står på bästa fot med dem! — Nå, om det så vore, sade Marguerite förargad, hvad är det som ni finner så löjligt eller roande i det? — Ingenting! svarade Puyperc som plötsligt åter blef allvarsam; när en groda har förstånd och behag så... Man vänjer sig vid allt och lika mycket vid det djuret som vid något annat. Jag lofvar er, min kusin, att ej göra era vänner något ondt. Låtom oss tala om någonting annat och var öfvertygad om att jag ej skämtar; ni är en älskvärd personlighet och blott ni får se verlden skall ni vinna mycket. — Är den då så herrlig, verlden? tänkte Marguerite då hon återkom till slottet stödd på öfverstens arm. Hon kände sig fattad af