Göteborgsposten – 10 juli 1872, sida 1

2— batter, med undantag af den, af dir. Vallenberg väckta: Om det minsta värdet för banksedlar. Hr W. betonade nu, såsom alltid, faran af alltför stor småsedelcirkulation under finansiela kriser. Han föreslog derför: Den minsta sedeln bör hafva det dubbla värdet af myntenhetens värde, likväl aldrig mindre än 20 rdr eavenskt. — Af annan mening var deremot prof. Frederiksen, som trodde faran af småsedlar vid kriser icke vara så stor, och lektor Blomstrand, som fann småsedlarnes spridning i Sverige, der man likväl förr missbrukat dem, icke vara att frukta. — Etatsrådet Lery deremot slöt sig till dir. Wallenberg, förklarande, att det gjort honom ondt att höra, det någon af mötet kunnat förorda en oändlighet af sedlar, kanske ända ned till de aldra minsta, i st. f. ädel metall -Man borde erinra sig, att det enda, som hållit Frankrike uppe i dess närvarande finansiela nöd, var den myckna ädla metall, som fanns inom landet. Hvad skulle väl papperslappar ha hulpit? I Tyskland förbereder man sig nu på att indraga de små sedlarne, och törst efter hand, alltsom sedlarne komma in, kommer guldet ut. Skall guldet vara en reserv för brydsamma tider, så måste man i tid sätta en gräns för sedelcirkulationen. — Äfven statsrådet Broch slöt sig, likasom jemväl konferensrådet David, till hrr Wallenberg och Levy. ÅI lugna tider går nog allt bra, sade den förre, men kommer en gång nöden, då börjar man att tillgripa reserverna och tager så länge, att der icke finnes något mera att taga, då utfärdar man sedlar utan garanti och rusar rakt in i krisen. Sanningen häraf kan vårt landa finanshistoria i målande drag bevisa. Mötet antog ock med stor majoritet dir. Wallenbergs förslag, att man under normala förhållanden icke bor ha sedlar till mindre värde än två gånger myntenheten i guld. Vid mötet förekom äfven frågan: Hvilka gemensamma syftemål, som böra uppställas för tullreformerna. Prof. Frederiksen ville jemväl i denna sak ha en gemensam kommission tillsatt, hvilket förslag dock mötte motstånd från såväl svensk som norsk sida. Orsaken härtill var väl å svensk sida olusten att röra vid tullförhållandena, hvilka genom franska republikens president Thiers hållning blifvit, på grund at vårt handelsfördrag med nämnda land, en högligen delikat fråga; och å norsk sida obenägenheten der att ändra grundvalen för en stor del af landets inkomster som utgöras af åtskilliga höga tullsatser; grefve MHamilton sade också öppet, att Sverige icke kunde inlåta sig på en särskild traktat med Danmark, utan att kränka andra stater, med hvilka traktater redan blifvit afslutade. — Prof. Frederiksen återtog sitt förslag. En fråga, som särskilt berör Göteborg, var den om förbindelse och samverkan mellan de tre rikenas kommunikationsmedel. Konferensrådet Dzvid inledde densamma med ett talangfullt föredrag, hvari en jemförande statistik af de tre rikenas utveckling i detta hänseende uppdrogs, hvilken utrymmet dock förnekar oss nöjet att i dag återgifva. Jernvägsdirektören Rothe betonade önskligheten af, att de nordiska rikena erhölle samma postoch telegramporto, såväl sinsemellan som inom de resp. rikena. Hvad jernvägsförbindelserna angick, visste han, att nattåg skola till nästa år anordnas i Sverige, hvarigenom Stockholm och Kristiania skulle komma i direkt förbindelse, utan uppehåll, med Hamburg, öfver Köpenhamn, Korsör och Kiel, hvilken väg han avsåg vara att föredraga framför andra. Oss förefaller det dock som att i detta fall Köpenbamnsintresset gjort sig väl starkt gällande. Om Stockholm och östra Sverige kunna ha fördel af vägen öfver Köpenhamn, i sin förbindelse med kontinenten, är det dock visst, att både Kristiania, då Dalslandsbanan kommit till stånd och framför allt Göteborg, hvars starka utveckling ej längre tillåter, att man sörbiser dess intressen, skola ha den naturligaste och snabbaste förbindelsen med kon! tinenten öfver Frederikshavn och banan genom Jutland, Slesvig Åc. Detta betonades äfven af redaktör Sohlman, som uttalade sin undran öfver, att ännu icke någon ängbåtsförbindelse mellan Frederikshavn och Göteborg bragts till stånd. Mötets resolution i denna sak blef följande, föreslagen af konferensrådet David: Under erkännande af hvad som hittills inom de tre nordiska rikena verkats för kommunikationsmedlens befrämjande och utveckling, uppmanar mötet dessa rikens regeringar att af yttersta förmåga fortsätta och utvidga härtill syftande sträfvanden. att