Göteborgsposten – 1 juli 1872, sida 2

tolske primas på Irland, äro genom ofantliga afständ skilda från den eviga staden. Men de i Rom befintliga kardinalerna kunna alltid, derigenom att de snabbt enas, göra sina utländska bröder ett streck i räkningen och välja en påfve, innan de senare, äfven om de resa med största skyndsamhet, hinna anlända till Rom. Pius IX har sjelf valts på sådant sätt, det försäkras åtminstone, att en österrikisk kardinal, hvilken bade i sin portfölj Österrikes veto mot kardinal Mastai Feretti, blef fördröjd under resan och anlände till Rom, just i detsamma som en kardinal-diakon förkunnade urbi et orbi från Vatikaners balkong: Annuncio vobis gaudium magnum, habemus Papam, qui sibi imposuit nomen Pii IX! Det måtte ha varit en oangenäm öfverraskning! Påfvens aldra nyaste bulla har ju uppenbarligen för ändamål att för framtiden göra det sant, som vi berättade om Pius IX:s val. Lagenligt skall det finnas 70 kardinaler, men för närvarande äro ej mindre än 22 kardinalhattar lediga. Af de återstående 48 kardinalerna måste de sex kardinalbiskoparne och de sex kardinalpresterna alltid vara i Rom. Af de öfriga 36 kardinalerna äro 21 italienare, af hvilka, med undantag af kardinal-erkebiskopen Sforza af Neapel, alla stå i fullkomligt beroende af den hel. stolen. För påivevalet äro två tredjedelar af rösterna nödvändiga; betänker man nu, att, om valet eger rum presente cadavere (före päfvens begrafning) ingen enda österrikisk, tysk, fransk, engelsk eller spansk kardinal kan hinna dit i rätt tid, så ställer sig, alldenstund öfverhufvud endast 33 kardinaler torde vara tillstädes i konklaven (alla italienarne kunna inom 24 timmar vara i Rom), saken så, att jesuiternas obetingade anhängare skola vara alldeles för sig och kunna välja en man efter sitt sinne. Vi behötva icke säga, hvilks följder det kan medföra, om en sådan man som msgr Capalti eller msgr Patrizi skulie bestiga den hel. stolen. Verlden bar lett åt Capaltis fanatiska utbrott på konsiliet, men man må betänka, att denne man kan, om Jesuiterna så behaga, bli kyrkans ofelbara öfverhufvud! Det kan återigen inrräffa, såsom under medeltiden, att den i sitt samvete tryckta lekmannaverlden eger nog inflytande, för att genomdrifva en motkonklav af de oberoende kardinalerna och valet af en motpåfve. Döllinger har nyligen sagt, att han lemnar ofelbarhetsdogmen med lugn åt Jesuiterna, de skola göra dess undergång; man skulle kunna, efterhärmande detta uttryck af den store kyrkohistorieläraren, kunna säga, att man med lugn öfverlemnar påfvevalet åt jesuiterna, de skola sjelfva undergräfva de romerska anspråken, genom att skrufva npp dem för högt. Men måste det komma dithän?