Göteborgsposten – 1 juli 1872, sida 2

båtsatlskap KOMMA all upptrada. Frän Utlandet. Den gamle påfven och furst Bismarck stå nu i harnesk emot hvarandra. Under den senares auspicier framkastas med seberaktig häftighet den ena lagen efter den andra, alla skenbarligen riktade emot det katolska presterskapets sjelftagna oberoende ställning till staten och mot de andliga ordnarnes inflytande på solkundervisningen; men i sjelfva verket måttade mot påfvedömet. Onekligen skulle det, såsom äfven Times säger, varit bäst, att låta vetenskap och filosofi fortfarande undergräfva detta; men dertill har Bismarck ej velat eller kunnat gifva sig tid. Han har derför gifvit den gamle påfven ett slag i ansigtet, som denne icke tvekar om att besvara. I Rom flones en katolsk tysk läsecirkel, hvilken till påfven framburit sin lyckönskan. Denna helsning har den gamle besvarat på följande sätt: Jag har emottagit lyckönskningar från flere stift i Tyskland, hvilka med offentliga böner högtidligen firat förlängningen af mitt pontificat. Detta är ett medel att modererande inverka på de förföljare af kyrkan, som j hafven i Tyskland. Opponeren emot — med stäåndaktighet och mod, genom ord och skrift. Vi ha således redan i Tyskland en förberedd och påbörjad förföljelse; vi ha hos en regering derstädes en förste minister, som efter sina framgångar är förföljelsens egentlige upphofsman; men vi ha låtit säga honom, att en triumf utan hofsamhet är af blott öfvergående natur och en triumf i förening med förföljelselysten anda mot kyrkan är den största dårskap i verlden. Den förföljelse, hvarunder katolikerna lida, skall göra så mycket, att förföljarens triumf snart skall bli minskad. Jag har låtit säga denne förste minister, att katolikerna hittills varit gynsamt stämda mot det tyska riket. Jag har låtit såga honom, att jag alltid från biskoparne och katolikerna fått bref, i hvilka de städse förklarat mig, att de voro nöjda med det hjertliga sätt, hvarpå regeringen behandlade dem, och med den frihet, som tilltroddes kyrkan, i det de tillade, att regeringen sjelf är nöjd med katolikerna. Jag har sjelf gjort mig den frågan, huru det kommer sig, att katolikerna efter dessa förklaringar kunnat förvandlas till motspänstiga och konspiratörer. Jag har låtit framställa denna fråga, men ej fått något svar, och jag skall ej heller erhålla något, emedan man ej kan svara något på sanninVaren dock förtröstansfulla och eniga, ty en gång skall en sten nedfalla från klippan och krossa kolossens häl. Om genom Guds vilja ytterligare andra förpligtelser skulle uppstå, så hyser kyrkan likväl ej någon fruktan; tvärtom, hon stärkes och renas, derför att det inom kyrkan äfven gifves saker, hvilka böra renas, och det är bättre att de renas genom förföljelserna från de store. Lätom oss afvakta, hvad Gud skall skicka, fulla af förtröstan, aktning och eftergifvenhet för regeringen, men ingalunda för lagar, som äro fientliga mot kyrkan. Hvad man väntade, har redan gått i fullbordan. Ultramontanerna förena sig med socialisterna, för att genom arbetsinställningar uppröra samfundet och sålunda skapa en koalition mot regeringen och bourgeoisien, på hvilken hona stödjer sig. Ultramontanernas föreningar och tidnipgsorganer upphetsa häftigt arbetarne, och det visar eig särekilt, att Essener Blätter ha ej ringa del i den stora strike, som kolgrafvearbetarne i Essen ha inledt. Med intresse måste en hvar följa de händelser, som sålunda utveckla sig i Tyskland; och här skall det behöfvas stor skicklighet, parad med hofsamhet och måtta hos den statsman, som leder Tysklands öden, om han icke skall framkalla ett inre kaos, ur hvilket intet maktspråk och inga tändnålsgevär skola kunna rädda staten och honom. Det samband, hvari ett stundande påfveval står till konflikten mellan Berlin och Vatikanen, föranleder oss att här efter en Wienertidning meddela följande notiser till sagda päfveval: Hittills har päfvevalet försiggatt sälunda, att kardinalerna först efter päfvens jordande samlades i konklaven, hvilken enligt regeln hälles i Vatikanen, men äfven samlats ibland i QLvirinalets luftigare rum. Detta senare är dock numera omöjligt, alldenstund konungen af Italien knappast torde drifva gästvänskapen så långt, att han erbjuder deras eminenser qvarter i sitt palats. De tre dagar, som förlöpa mellan påfvens död och hans jordande, gifva de främmande kardinalerna tid att begifva sig i väg till Rom. Erkebiskoparne af Wien, Salzburg, Lyon m. fl., hvilka alla äro kardinaler, behöfva ej ens så lång tid för att komma till Rom. Nu består visserligen den föreskriften, att den annars för den yttre verlden obevekligt tillslutna konklaven måste öppna sina portar äfven för senare anländande främmande kardinaler, af hvilka många, såsom t. ex. den ka