Göteborgsposten – 1 juli 1872, sida 1

des; möblerna till och med, alla af hög ålder, hade för alltid sina bestämda platser och måste stå på ett visst afstånd från väggarne. Lefnadssättet på Forssnäs — jag kan bevittna det af egen erfarenhet — var patriarkaliskt, men tillika aristokratiskt. Hvarje gäst mottogs, utan afseende på politiska åsigter, i sin egenskap af gäst med gammaldags trobjertighet, och då gäster kommo helsades de af den gamle mannen sjelf redan på den yttre trappan med ett bjertligt: välkommen! Om man ej fäste sig vid hans egendomliga åskådningssätt, och således icke inlät sig på motsägelser — hvilket ej var rådligt att göra — så låg i Rääfs framställningssätt af sina åsigter något fängslande som väckte ett lifligt intresse, och hela hans personlighet var vördnadsbjudande. Redan för många år sedan byggde han sjelf sitt sista hvilorum. I ett väldigt berg på Forssnäs egor lät han spränga en grafkammare, och der hvilar nu hans stoft. Nils Strindlund från Westernorrlands län var trettiett år gammal, då han vid 1823 års riksdag första gången invaldes i bondeståndet. Han hade fått detta förtroende, emedan han i länets och ortens angelägenheter redan blifvit anlitad — äfvenså som biträde i rättegångar — och i hans lynne låg, efter hans eget yttrande, en stor åtrå att få komma med i riksdagsstriderna, en åtrå som minskades under riksdagarne, men som återvaknade vid hvarje nytt förestående riksdagsmannaval. Redan vid den första riksdagen invaldes han både till ledamot i bevillningsoch till andre suppleanten i konstitutionsutskottet. Vid riksdagen derpå (1828) invaldes han i statsutskottet, och äfven vid alla de efterföljande (med undantag af vid 1844 års riksdag, då han insattes i ekonomiutskottet) bibehöll han samma plats, sista gången vid 1850 års riksdag; vid den nästföljande (1853) kallades han till talman, äfvenså vid 1856 års riksdag. Strindlund, personligt tillgifven Carl XIV Johan, var strängt konservativ, men det var äfven majoriteten i bondeståndet; hans konservatism var dock mera högsinnad. Han var en ifrig kämpe för Norrlands intressen — partikularintressena ha alltid spelat en stor roll vid våra riksdagar — och hans styrka i intrigen erkändes och anlitades ofta med framgång. Han egde ett stort inflytande i bondeståndet; men till hans förtjenst bör sägas, att från den stund talmansstolen af honom intogs, spårades hos honom ingen åtrå efter inflytande, och han deltog aldrig i de intriger som äfven då spunnos. Ian förde talmansklubban med oväld, var mot alla ståndets ledamöter lika välvillig, och hufvuddraget i hans skaplynne såsom talman var godmodighet. Såsom riksdagsman och under den långa tid han innehade sin plats på Norrlandsbänken, förde han en ihärdig kamp mot oppositionsmännen i ståndet och han både utdelade och mottog skarpa hugg. I debatten använde han ofta en bitande satir och med den tvekade han icke att förkrossa en motståndare. Jag tillåter mig att derpå anföra ett exempel, karakteristiskt för ordskiftets ton i bondeståndet den tiden. En riksdagsman från Westergötland, som någon tid lärer varit t. f. expeditions-kronofogde, plägade ofta då han yttrade sig begagna främmande ord och anföra latinska sentenser. Vid ett tillfälle då så skedde fick Strindlund sedan ordet och anhöll derunder att den förre talaren måtte tillhållas alt tala ren svenska eller ötversätta de utländska orden, på det att ståndet måtte begripa hvad han sade. Några dagar derefter då Strindlund hade ordet yttrade han, att vom ståndet beslöt så, (huru utvecklade han) då förfor ståndet konseqvent; beslöts åter i motsatt riktning, så förtor ståndet inkonseqvent. — Den ofvanantydde vestgöta-riksdagsmannen begärde genast ordet, och när han längre fram uppropades, yttrade han: häromdagen fick jag en sträng tillrättavisning af Strindlund för det att jag begagnade utländska ord. Nu har han sjelf begagnat sådana och jag yrkar att han skall öfversätta dem på svenska. Det är fullkomligt riktigt, yttrade Strindlund då han fick ordet, vatt jag begagnade konseqvent och inkonseqvent, och jag tror att de begripas af bröderna. Men då (ou nämnde han den förres namn) icke gör så och jag ej kan öfversätta dem, vet jag ingen annan utväg än att genom elt exempel göra dem för honom begripliga. Om, t. ex., en expeditionskronofogde får angifvelse på tio lönnbrännare och han stämmer alla till tinget, så handlar han konseqvent, men tager han mutor af de nio och stämmer blott en af dem, så handlar han inkonseqvent. Nu beder jag brodren — lägga handen på hjertat och öppet säga om han ej förstår hvad som menas med konseqvent och inkonseqvent. Strindlund hade i ungdomen icke ens sått den tidens torftiga skolundervisning. Församlingens klockare hade varit hans ende lärare, och denne var sjelf klen i sina stycken. Men Strindlund hade fått ett briljant hufvud, snabb uppfattning, var skarpsinnig och fyndig, och derjemte utrustad med ett lugn, som aldrig Ydre. — Det torde icke behöfva sägas att en man med så utpräglad egendomlig karakter, skulle göra till sin lifsuppgift att öfverflytta den på nela sin omgifning, der endast en vilja — hans — var rådande. Allt i hans stora ekonomi skulle utföras enligt en gång för alla gjorda d mordningar; inga nyheter antogos; inga af le förbättrade landtbruksredskapen begagna-l