Göteborgsposten – 1 juli 1872, sida 1

sattes — han förhemligade det icke — af ståndets sekreterare. Men ehuru dessa tal utskrefvos med stora bokstäfver och med största möjliga tydlighet, var det för Strindlund mycket svärt att läsa och återgifva talen korrekt. Men det generade honom alls icke, ty de ord han ej kunde läsa, ersatte han utan ringaste tvekan med andra, ehuru visst icke liktydiga, och den ende som deraf fann sig besvärad var sekreteraren, hvilken dock Strindlund sedan godmodigt tröstade dermed, att talen i alla fall blefvo korrekt tryckta i bladen. Strindlund hade en vacker stämma, en ståtlig hållning och ett förbindligt sätt. Då Strindlund lemnade den långa riksdagen 1856—58 anade ingen och minst han sjelf, att hans politiska verksambet som då fortgått i nära 35 år dermed skulle vara afslutad. Inom valdistriktet hade under tiden en ifrig riksdagsmannakandidat uppträdt och framställt den dryga utgift som de röstberättigade hade fått vidkännas derigenom att de icke blott till Strindlund utan äfven till den efter hans utnämnande till talman nyvalde riksdagsmannen nödgades betala respengar. Att just deras riksdagsman fick intaga talmansstolen var visserligen mycket hedrande, men resekostnaden låg i den andra vågskålen. Vid valet segrade Strindlunds medtäflare, som nöjde sig med ett mindre arvode. De väljande gjorde dock ej något lyckligt utbyte och den valde invecklade sig i lånetransaktioner som bringade honom på fall och i svår konflikt med strafflagen. På sommaren 1864 besökte jag Strindlund. Hans egendom Skjedom hade ett herrligt läge invid den ståtliga Ångermaneltven, just der fallen börja och der elfven upphör att vara segelbar. Strindlund hade på en vacker kulle, omgifven af björkar, åt sig uppfört en liten behaglig bostad, der han och hans hustru slagit sig i ro — ty gärdsbruket hade de för flera år sedan afstått åt en af sönerna. Han hade redan gått in på sjutiotalet, men de många åren hade endast lätt berört honom. TLynnet var lika lifligt som förr, och dagens politiska händelser följde han med stort intresse. Gitvet var att han ej kunde gilla de tilltagande fordringarne på en representationsförändring, och det var från hans ort, under hans och kyrkoherdens i Sollefteå pastorat, doktor Runståns auspicier, som längre fram den enda petitionen mot representationsförslaget blef afgifven. Jag tillbringade en angenäm afton hos den gamle mannen och vi talade om mycket, men undveko begge att orda om reformen. Mitt ressällskap och jag hade vårt logis på andra sidan eltven ofvanför Sollefteå bruk, och då vi dagen derpå skulle göra en resa landvägen uppåt Resele, nödgades jag försaka Strindlunds inbjudning att bli hans nattgäst. Han och sonen rodde mig igenom den strida elfven öfver till andra stranden. Dagen derpå — det var en Söndag — ville vi se allmogen församlad vid Sollefteå kyrka. Efter gudstjenstens slut skulle sockenstämma hållas; men den ojemförligt mera lärde än praktiske kyrkoherden föreslog, och menigheten samtyckte dertill, att stämman skulle till en annan Söndag uppskjutas, emedan talmannen i Skjedom uteblifvil. Under de följande åren, äfvensom förut, mottog jag åtskilliga bref från Strindlund, egentligen affärsbref, men han hade ett behot af att äfven uttala sina åsigter i de politiska frågorna som då stodo på dagordningen. Jag tillåter mig att här meddela några utdrag ur ett (af d. 19 Juni förlidet år) och har endast gjort några nödvändiga ortografi-ka förändringar deri: Enligt mitt begrepp hade bonde ståndet, om det fått vara qvar, nu stått på samma punkt som Andra kammarens majoritet nu står och som går i samma riktning som bondeståndet; men hvad jag slätt icke kan begripa är huru några af borgareståndet (han menar dermed stadsrepresentantor i Andra kammaren) kunna slå sig ihop med bondeståndet, ity att deras verkliga intressen äro skiljaktiga, såvida inte städernas intressen gifvas på båten, så att på någondera sidan måtte väl andra krafter vara med i spelet. Jag har alltid tyckt att städeroa hafva för liten skattebörda till staten, och det var äfven tvistefröet emellan bondeoch borgarestånden, men jag klandrade aldrig att borgarne höllo på sina rättigheter och derföre förundrar det mig nu att de släppa efter, men göra de det i uppriktighet och icke till egen nytta, så att det ej är några stadsrepresentanter allenast som gifva med sig för att stå väl bos bönderna, så har jag ingenting deremot. Hvad jag icke heller kan begripa är, att stadsboar i Andra kammaren kunna höra till landtmannapartiet eftersom det endast bör bestå af allmogen och jordbrukare, om det skall bära skäl för namnet — — —. I det sista brefvet jag från honom mottog, dateradt d. 3 September, yttrar han om urtima riksdagen: -Gud gifve att försvarsfrågan blef väl löst och ej framkallar flera stridigheter, men dessa uteblifva väl icke om riksdagen håller på indelningsverkets upphäfvande, som väl är betungande, men långtifrån såsom man säger, eftersom alla fått det med sin jord, och skulle det nu upghäfvas, så blir det nya förslaget både dyrare och sämre, såvida vi annars skola hafva något försvar och ej vilja göra oss till sjelfspillingar. — Hans hand hade nu blifvit darrande, stilen delvis nästan oläslig, och om sitt eget befianande säger han till slut: Krafterna aftaga med stora steg och jag ligger ofta hela dagen och bara tänker på min hädangång, under plågor som tillhöra min ålder. men som