Göteborgsposten – 1 juli 1872, sida 1

voro till sina grundåsigter strängt konservativa, den förre till hela sitt väsende, den senare egentligen blott på det politiska området. Kammarjunkaren Rääf lemnade tidigt embotsmannabanan och bosatte sig som landtbrukare i sin födelsebygd, Ydre härad af Linköpings län. Ilan delade sin tid, man kan säga med den strängast afmätta punktlighet, emellan historiska studier och sin i de minsta detaljer gående ekonomi. Med den nyare tidens åsigter kunde han icke på något område förlika sig och betraktade hvarje framsteg på det politiska området som ett nytt steg närmare samhällsupplösningens brant, och han kunde egentligen icke fatta hvarföre den ej längesedan hade ötverskridits, hvarföre den förfärliga katastrofen ej inträffat. Såsom ledamot at ridderskapet och adeln bevistade han flera riksdagar, första gången 1809, då extra ordinarie kanslist. Sista gången han som talare uppträdde på riddarhuset vard. 22 Mars 1851. Kort derefter lemnade han hufvudstaden. Alla riksdagar under dessa 41 år bevistade han dock icke. Han kämpade alltid vid Hartmansdorsts sida; men sällsynt var dock ej att han dref sina ultrakonservativa åsigter längre fram än den senare. Han både talade och skref med mycken kraft och många af hans anföranden äro dialektiska mästerstycken, stundom briljant qvicka, ej sällan i hög grad originella. De kunna ännu läsas med nöje, äfven om man ej gillar hans åsigter, hvilka alltid hvilade på I, den orubbligaste öfvertygelse. Efter Aans ) åskådningssätt borde allt inom stat, samhälle och kyrka återföras till det gamla, och helst lefde han i den gamla tiden och dess minnen. Följdriktigt var, att enligt hans åskådningssätt utgjorde t. ex. hypoteksinrättningar ett stort; förderf för jordegarne, hvilkas skuldsättningshåg befrämjades; privatbankerna voro endast procenterianstalter, som gynnade lyxen och jernvägarne afskyvärda ting, som ökade folkets åtrå att flacka omkring istället för att stillsamt sitta hemma vid den husliga härden. Till och från riksdagarne färdades Rääf landvägen, såsom i alla afseenden tryggast och mest traditionelt. Då han i Juli månad 1848 beslöt lemna riksdagen för någon tid, ytterst missbelåten dermed att införseltullen å åtskilliga artiklar blifvit nedsatt — han var naturligtvis en ifrig protoktionist — begaf han sig en dag till Riddarholmen, inlät sig i ett långt samtal med ångsartyget Linköpings besälhafvare (n. v. bankdirektören A. O. Wallenberg) hvilken lyckades öfvertyga honom, att ehuru nämnda kanalfartyg var det första, å hvilket propell blifvit anbringadt, utgjorde den icke någon lifsfarlig inrättning. Rääfs frågor vittnade om så mycken omtanka och försigtighet, att befälhafvaren antog att det gällde transporten ej blott af hr Rääf sjelf utan äfven af det käraste han egde. När alla betänkligheter blifvit undanröjda, förklarade sig Rääf skola åt fartygets befälhafvare anförtro — en låda innehållande riksdagshandlingar, men sjelf reser jag naturligtvis landvägen. Om någon skulle sagt, då förslag först väcktes om jernvägsbyggnaders utförande äfven i Sverige, att den gamle kammarjunkaren på Forssnäs, hvilken på det aldra ifrigaste och äfven med satirens vapen bekämpade detta fortskaffningsmedel, under tidernas lopp skulle färdas på jernväg, så hade svaret blitvit ett allvarligt nej. Men då den asketiske mannen, trots sitt dietiska lefnadssätt, äfven hewsöktes af en svår sjukdom och beslöt begagna salta bad på vestra kusten — ja då hade det trotsiga lynnet blifvit så fogligt, att han från Nässjö begagnade jernvägen. Råäfs författareverksamhet på det historiska området, erkänd och värderad af alla sakkunniga, bar prägeln af hans egendomliga åskädningssätt, men äfven af hans utomordentliga ihärdighet och forskningsnit. På sitt älsklingsverk, en omfattande beskrifning, i fyra delar, öfver det för honom kära Ydre härad, nedlade han ett otroligt mödosamt arbete. Då första delen utkom 1856 hade han redan i 30 år samlat anteckningar från kyrkornas alla handlingar, ur prosteriets, häradets, fögderiets och länsmans-arkiven, som alla blifvit fullständigt genomgångna, från riksarkivets och kammarkollegii häfdagömmor, dem ingen mensklig flit hinner uttömma-; från handskrifter i landets större boksamlingar, till och med från jordegarnes inom häradet egna hemmanshandlingar och muntliga uppgifter. Den fjerde delen, tryckt 1865, börjar med en dedikation till ungdomsvännen teol. d:r Christian Stenhammar och är daterad Forssnäs på min 79:de födelsedag d. 18 Sept. 1864. Vändande sig derefter till innevånarne i Ydre härad i åden fordom lyckliga och rika bygden, utbrister han: ÅFordom! Ty med en bedröfvelse, mot hvilken alla enskilda sorger äro obetydligheter. ser jag, huru är från år öfverflödet, dagdrifveriet och vinglet, alstrade af lagar som orda frihet och ekapa sjelfsvåld, uttränga, äfven här, den gamla tarfligheten, fliten och redligheten; huru, derigenom, kroppskrafter och helsa, hos svagare barn efter svaga föräldrar, mer och mer attaga och försvinna; huru ockrarebolag (menas privatbankerna) under sken att öka Eder välmåga och förbättra Eder hushållning lockat Eder, genom lättheten att få låna deras värdelösa papper, till en omåttlig skuldsättning, hvarifrån I Eder befrien genom concurser och lösöreköp, men ock från ära, tro och lofven —. Med icke mindre sorg ser jag vårt fordom så utmärkt fruktbara Ydre aftaga uti alla naturliga afkastningars . . kh — LÅ FR — —ä— MM mm — — ORK DD — AOC O I 020 MH