Göteborgsposten – 28 juni 1872, sida 1

Emellertid kan man svårligen undgå finna en påfallande likhet emellan majoriteten 1 norska storhinget och vårt landtmannaparti — presidentstolen i stället för tronen är väl den största olikheten. Åtskilliga förberedelser till de i höst förestående riksdagsmannavalen i hufvustaden ha redan börjat vidtagas. En starkt sluten, med omsorg vald grupp af valmän, enligt uppgift 130, samlades för någon tid sedan på källaren Piperska muren å Kungsholmen. Till ordförande kallades öfverstelöjtnant Keijser. Sammankomsten afsåg för närvarande endast att bland de valberättigade väcka ett lifligare intresse för riksdagsmannavalen, till hvilket ändamål de närvarande organiserade en styrelse jemte underafdelningar, i hvilka hvarje ledamot skulle åtaga sig att i de olika qvarteien ställa sig i beröring med och lifva valmännen. Dessa åtgärder äro ganska ändamålsenliga, enär det icke kan förnekas att intresset inom hufvudstaden för val i allmänhet är ganska slappt, då ingen uppbrusning, undantagsvis, kan åstadkommas. Den stora bankinstitutionen grundad på tyska kapitaler, hvilken här skulle öppnas, lärer icke blifva af och är icke heller af behofvet påkallad. Deremot har Göteborgs Handelskompani öppnat ett kontor här och den alltid vaksamme verkställande direktören i Stockholms Enskilda bank har öppnat ett afdelningskontor i Bazarbyggnaden på Norrbro, visserligen i en mycket liten lokal, men med ett for trafiken sardeles gynnsamt läge. Det är ingalunda otroligt att detta arrangement af hr Wallenberg skall öfvertyga ganska många ännu gensträlviga riksdagsmän om den absoluta nödvändigheten att just på samma plats förlägga Riksbanken äfven, för att derigenom delogera en del af den Enskilda banken. Icke obetydliga ansträngningar göras i afsigt att stämma opinionen till förmån tör den Hammerska samlingens inköp för svenska statens råkning. Man ådagalägger, att vi behötva ett museum för konstelöjd, i ändamål skickligheten. Ett aögst respektabelt underlag sor ett sådant museum erbjudes i IIammers rika samlingar och han vill verkligen sälja dem sor 1, 600,000 rdr, och denna summa anser hr Hammar och några med honom nästan öfverraskande billigt. En del af dessa samlingar består af ädla metaller — och det kan nästan ifrågasåttas om ej den, torvärfvad af staten, borde kunna beräknas som en förstärkning af bankens metalliska kassa-. Åtskilligt, ej behöfligt såsom höjningsoch förädlingsmedel tör konstsmaken och konstskickligheten, kunde säljas — och man vet ju att staten på inköpet af den Meinanderska mynteamlingen gjorde en briljant affär — åtvenså att konstsamlare äro rent tokiga när kuriositeter bli till salu. Om staten blott beslutar sig för dot ifrågavarando köpvt och icke prutar på summan, så är hr Hammer alls icke kinkig i afseende på betalningsvilkoren. Vidtalas han väl, så skulle han möjligen för någon del af summan kunna förmås att i liqvid taga S:t Barthelemy, naturligvis till nedsatt pris. Emellertid skulle jag bra gerna vilja se anletsdragon hos våra redlige dannemän i Andra kammaren om och när motion väckes rörande Hammerska samlingarnes inköp för statens räkning. Hvad skall väl hr Jöns Pebreson då säga — törutsatt att han blir återvald till riksdagsman oaktadt det lilla obehaget att ej vidare hedras med förtroendet såsom landstingsman? Men jag anar nästan att inköpsförslaget strandar. En annan sak vore, om det kunde få köpas som tillhör svensk konst och som är af värde för svensk kulturhistoria; men på ett sådant utgallringsförslag kan ej hr Hammer iagå. Den outtröttlige löjtnant Sandeberg har nu ensamt sökt och erhållit koncession på Nynäsbanan. Före d. 1 November åligger det hr Sandeberg att deponera 100,000 rdr såsom garanti för banars utförande. Den förut beviljade koncessionen på samma bana förverkades, och med den pätoljd, att af de 100,000 rdr som blifvit deponerade tillföllo 25,000 rdr statsverket. Det är första gången som staten halt en sådan inkomst och önskligt vore om det ätven blefve den sista af enahanda beskaffenhet, ty sämre kunna väl icke de an