Göteborgsposten – 28 juni 1872, sida 1

bragt skam och olycka öfver mitt framtida lif, vanära öfver dina barn. — Sakta, sakta om du behagar. Jag har ej gjort detta. Hon höjde sin hand med en passionerad åtbörd, liksom om hon bjöd tystnad. — Saxonbury måste bli mitt, sade hon efter en paus. — Godt. Vill du resa tillbaka dit genast eller vänta tills tiden för hyrande af detta ställe är ute? Hon tviflade på sina egna öron; han talade så fullkomligt ledigt och obesvärsdt. — Jag vill resa tillbaka, svarade hon. Men jag kan sjelf göra anordningarno för återresan. Du kan taga farväl af dina barn innan du reser, ett farväl som måste räcka för alltid. — Vi få väl se huru det blir med den saken, svarade mr Yorke i något ironisk ton. Du talar helt kallt om en skilsmessa. Kanhända är det något som du vurit betänkt på länge? — Tills nu skulle en skilsmessa från dig ha för mig utgjort den högsta sorg i lifvet, snyftade hon. Jag hado lärt att älska dig. Ja, Arthur, låt mig säga detta under vår sista timma tillsammans, att om vårt giftermål ej medfört annat har det åtminstone medfört det resultat att jag lärt mig älska dig. Nej, rör mig icke, ropade hon och drog sig tillbaka då han ville taga hennes hand. Det ir förbi nu och du har uppfört en mur mellan oss. Du skull aldrig mera vidröra så mycket som min hand. Din är röd af blod! Hans hustru som han så hade älskat! Tecken till en djap sinnesrörelse — en sinnesrörelse som hon ej kunde fatta — visado sig i mr Yorkes ansigto. Erfor han en känsla af att han ej hade någon annan resurs än landsflykten för att vara i säkerhet? Hade det rysliga medrotandet redan trängt sig in i hans själ, att en mördare aldrig är trygg, hvart han än må gå? — Jag har erbjudit en belöning af tusen pund åt