Göteborgsposten – 28 juni 1872, sida 1

sade hon. Det är tillräckligt för mig att förklara att jag vet hvem som mördade mr Janson. — Det vet du icke, svarade mr Yorke. — Jag, Olivia Hardisty och Henry veta det. Deras vittnesmål i dag borde ha ådagalagt det för dig. Jag har sett bevisen på brottet. — Bevisen! upprepade mr Yorke. — Ja, svarade hon med en blick mot golfvet. De genomblötta kläderna och den afbrutna bössan. Hans ansigte fick ett vredgadt uttryck. — Hvem har vågat spionera på mig? sade hen. — Jag har gjort dot, svarade hon. Jag slog in bakdelen af byrån och såg allt. Hädanefter är jag ej din hustru, ej heller din vän, utan din dödlige fiende. Vore det ej för det namn mina barn bära, skulle jag öfverlemna dig åt rättvisan. Samma tak kan ej längre gifva skydd åt oss båda och du måste lemna detta ställe. — Ej på din befallning, svarade mr Yorke. Jag har göromål i London och reser dit i dag. — Res hvart du vill, stanna hvar du vill, men ej i England, återtog hon häftigt. Du må under din lifstid åtnjuta hälften af din förmögenhet, återstoden måste bli tillförsäkrad mig. Hade jag ej mina barn, skulle jag ej röra en shilling derof. — Du bestämmer saker och ting helt obesväradt, på min ära, Moria. — Ja, svarade hon i det hon började darra. Du har sjelf öfverlemnat dig i min makt, och jag måste bestämma mina vilkor. Om du någonsin mera försöker att bebo samma hus som jag och mina barn bebo, har jag ingen annan utväg än göra sanningen bekant. — Du talar helt kallt om en skilsmessa? Somliga hustrur skulle känna smärta öfver att skiljas vid sina män, Hon brast i tårar. Ända tills denna förfärliga upptäckt skedde, skulle hon visserligen erfarit smärta öfver en sådan skilsmessa. — Jag kan ej hjelpa det, snyftade hon. Du har