Göteborgsposten – 28 juni 1872, sida 1

ersarenhetsrön: det ena att den civila lagskipningen är lika långsam i Danmark som i Sverige, såvida i svarandepartens och hans advokaters intresse ligger, att hala ut på tiden; det andra, att rättvisan i Danmark är flerdubbelt dyrare än hos oss, och det tredje, att der som här kan man vinna i den ena instansen och förlora i den andra — ett förhållande som för öfrigt lärer inträffa i alla civiliserade länder. På nerresan till Malmö var vädret herrligt och öfverallt. jublade landtmännen öfver den löftesrika grödan, den rikaste i ämne som jag någonsin sett; men på uppresan var hällregn och genast var landtmännens glada lynne sin kos. Grödan fördränkes ohjelpligt. Flera skåningar som följde med jernvägståget, anförde de befängdaste bistorier rörande stenkolssvindeln i Skåne. Många gårdar hade i ordets hela bemärkelse blitvit inmutade och allmänt rådde en stor förbittring mot det oförsynta sätt hvarpå Åinmutarne ofta uppträdde. Jag hörde ingen klandra att regeringen suspenderat utfärdandet af mutsedlar å stenkolstfyndigheter. Det ansågs visserligen fördelaktigt om rikare stenkolstiligångar kunde fionas, men man hyste mycken fruktan för de stora skaror af löst folk som komme att sammandragas vid de förestående grufarbetena, och den åsigten uttalades allmänt att betryggande garantier erfordrades mot de missbruk som den obegränsade inmutningsrätten kan åstadkomma. Det har icke kunnat undfalla er uppmärksamhet att statsrådet Stang — det var en tid då han kallades Kong Stang — har vistats bär några dagar. Hans besök i vår hufvudstad ha ej karakteren af lustresor, utan antyda alltid någon oro inom den norska regeringen, och för närvarande visar den politiska barometern i Norge på ostadigt väder. Det är ju under sådana omständigheter rätt och troligen äfven behöfligt att konungen personligen rådgör med den erfarne och mångbepröfvade statsmannen om Norges inre politiska ställning, hvilken utan tvifvel är ganska egendomlig och ganska säkert skulle ådraga sig stor uppmärksamhet i utlandet, om ej förhållandet vore sådant, att Norge är ett litet land och alltför aflägset från det öfriga Europa. Af Storthingets 110 medlemmar röstade 63 för och 47 emot den bekanta misstroendeadressen, hvars syftemål gick ut på att konungen skulle förse sig med eu ny konselj. Men buru skall den vara beskaffad? Svaret på denna fråga, och i sanning ett ganska karakteristiskt svar, har jag funnit uttaladt i en korrespondens från Kristiania till en tidning här, och af en person som i allo gillar adressdemonstrationen och tillika är fullt inne i den väldige agitatorn Sverdrups framtidsplaner. Den nya regeringen — skrifver nämnde korrespondent, törordande en minister bildad af statsrådet Broch — ekall få en väsendtligen forändrad karakter; man väntar icke en regering sammansatt at ett enda utpregladt parti, utan en minister, som skall uppträda lojalt och undfallande, samt med en starkare känsla at sin konstitutionella ställning och sin förpligtelse till en på initiativ rikare och af en strängare kontroll åtföljd regering. I sanning, ingen lätt uppgift att få reda på män å ena eidan lojala och undfallande, å andra sidan starka i känslan af sin konstitutionella ställning och derjemte rika på initiativ. Så konstruerade statsmän torde möjligen finnas bland andra klasser än de tre stora grupper som Jaabek ej kan lida: latinere, embedemeend og bymteend. Morgenbladet, den mest spridda tidningen i Norge, tvekar deremot icke att uttala: det er i Aar tusen Aar siden Norges Kongethron reistes; fik visse Bestricbelser raade. blev det maaske det sidste Åar den fik staa og en Presidentstol blev sat i dens Sted. Vi ere dog ganske förvissede at netop den store Brydning som visse venskabelige Ledere have fremkaldt, i sit sidste Resu tat skal lede til Samling og ikke til Splittelse; skal mane det Norske Folk til ikke at voldgive sine Anliggender til enkelte Zrgjerrige og Herskesyge, men bringe det seiv til omhyggelig at overveie de föreliggende Spörgsmaal — och så skulle väl icke en tidning med tusentals läsare våga yttra sig, om den ej stödde sig på en stark opivion.