Göteborgsposten – 26 juni 1872, sida 2

som afser vinnandet af nio timmars arbete pr; dag och nio pence i aflöning pr timme, inleådes till en början partielt. Den riktades neml. först mot tvenne firmor, hvilkas arbetare inställde sina arbeten, under det att deras yrkeskamrater skulle under tiden underhålla dem, tills deras firmor måste gifva med sig, då man skulle börja med ett par andra firmor o. 8. v., tills man för alla vunnit sitt syftomål. Byggmästarne, som blefvo underrättade härom, neågo behofvet af gemensamhet i faran och ordnade i hast en lockout, d. v. s. öfverenskommo alla om att nedlägga sina arbeten, om arbetarne icke ville ingå på de förmedlingsvilkor, som af dem föreslogos. Detta har arbetarne vägrat, och nu står hela byggnadsverksamheten stilla, hvaraf återigen en stor mängd andra yrken äfven måste lida. Från kol och jerndistrikten förspörjas gamma klagomål i afseende på det genom arbetarnes alltjemt stigande fordringar framkallade osäkerhetstillståndet, hvilket hindrar grufvor och fabriker från att lemna någon afkastning och äfven måste förlama verksamheten. Allmänt virrvarr råder, och man vågar ej inlåta sig på några större leveranser. Detta är för arbetsgifvarne ett så mycket sorgligare förhållande, som efterfrågan är stor och konjunkturerna de mest lysande, Från Monmouthshire skrifver man, att, i trots af de stora beställningarne, der produceras iår mindre än i fjor, emedan der saknas jern, kol, cokes och sträfsamma arbetare. Från Wolverhampton ljuda samma suckar, och etablissementerna i Sheffield klaga, att de goda konjunkturerna äro för dem en riktig plåga. Ivar detta skall sluta, vet ingon, säger en handelskorresp., men så mycket är visst, att en stor reaktion måste förr eller senare inträda, hvilken skall komma att bli mest kännbar för arbetaren. Denna kolossala strikemani rasar, förutom i England, häftigast i Tyskland. Vi ha förut nämnt, att strike utbrutit bland grufarbetarne i koldistriktet vid Essen. Densamma har gripit omkring sig så, att deras antal, som nedlagt arbetet, uppgick i medlet af förra veckan till öfver 16,000 st. På grund häraf råder stark rörelse i Westphalen och Rhenprovinsen, hvilkas betydande jernindustri hotas med en stiltje, hvilken, om den kommer att fortfara någon tid, äfven skall drabba en del småkapitalister, emedan många sådana äro intresserade i de aktiebolag, som drifva kolgrufvorna. På tal om dessa strikes, må nämnas, att slagtarne i de koldistrikt, der arbetarehustrurna gjort strike emot dem för att få köttprisen nedsatta, å sin sida gjort strike emot hustrurna, i det de förenat sig och beslutat att icke till dessa trakter lemna något kött förr än detta betalas med det gängse priset. Frankrikes tidningar sysselsätta sig mycket med den förut omnämnda sammankomsten mellan Thiers och delegerade af nationalförsamlingens höger, hvilken på grund af de senaste radikalt-republikanska valen — funnit sig böra uttala den önskan, att större enhet i afseende på landets inre politik måtte ernås mellan församlingens majoritet och regeringen. Deputationen började med att prisa Thiers förtjenster om landet och uttala sitt erkännande at hans stora snille och fosterlandskärlek. Då dess talman derefter öfvergick till den inre politiken och betonade nödvändigheten af en mera konservativ riktning, afbröt Thiers honom med frågan: Väntar man, att jag skall arbeta för en monarkisk restauration? I Bordeaux har jag mottagit republiken; jag har satt mitt ord i pant på, att jag skall bevara den. Då deputationen svarade, att den ingalunda önskade att kullkasta republiken eller ändra regeringsformen, yttrade presidenten: Det är ej tillräckligt att ingenting företaga mot republiken; man måste äfven arbeta på att befästa och stärka den. Jag är icke republikan af lynne eller gammal öfvertygelse, utan anser upprätthållandet af den nuvarande republiken som en borgen för Frankrikes räddning: hvarje monarkiskt rostaurationsförsök skulle oförtöfvadt framkalla ett borgerligt krig och en ny fientlig occupation. Thiers tillade, att han icke rätt kunde förstå högerns afsigter. Man förebrådde honom valet af dåliga embetsmän; han medgaf, att det kunde finnas några mindre goda elementer i förvaltningen, men i allmänhet var förvaltningen oklanderlig och situationen god. Regeringens politik — fortfor presidenten — är öfvervägande konservativ; hela mitt lif, mina åsigter, de af mig framlagda lagförslagen bevisa det. Presideni ten är tillochmed mera konservativ än majoriteten; man säger, att han stödjer sig på venstern, men har han icke i alla vigtigare frågor skilt sig från detta parti? Man vill äfven förebrå mig utgången af de sista valen, men regeringen har iakttagit den fullständigaste i neutralitet. Thiers slöt med att upprepa, att