Göteborgsposten – 26 juni 1872, sida 2

sade sig ej må fullkomligt väl. Kanhända var detta ej alldeles en förevänning, ty hon såg verkligen illamående ut. Mr Vorke gick, åtföljd af miss Hardisty och Henry Yorke. Då de voro borta, gick Maria in i sängkammaren och låste in sig der. Ett förtvifladt beslut stod att läsa i hennes ansigte; hennes rysliga fårhågor, hennes ovisshet voro outhärdliga, och nu då hon ej behöfde frukta något afbrott kunde hon öfvertyga sig om bevis funnos eller icke. Bössan. Den var hufvudsaken; hade han kastat bort den innan han kom hem på aftonen eller hade han fört den med sig hem och gömt den? En bössa fanns såsom vanligt på den gamla platsen, men var det den bössa han fört med sig eller en annan som han kunde ha tagit från sitt bössfodral och ställt der? Det fanns en gammalmodig möbel i rummet till hälften byrå till hälften skåp, svart af ålder och mycket smal och trång. Mr Yorke hade skrattat då han vid deras iuflyttning i huset fått sigto på den. — Den är tillräckligt lång för att kunna begagnas till likkista, hade han yttrat på skämt. Han hade tagit den för sitt enskilda bruk, och mrs Yorke som fattat ett slags afsky för möbeln frågade aldrig efter hvad han använde den till. Om bössan fanns gömd i huset, så var det utan tvifvel der. Hon hade i verktygslådan hemtat några verktyg, och nu försökto hon att flytta byrån från väggen. Hennes afsigt var att bryta in den genom baksidan och öfvertyga sig om huruvida bössan fanns der eller ej samt derefter flytta möbeln tillbaka. Hon slog med hammaren slag efter slag! Två domestiker voro hemma, de öfriga i kyrkan ; Charlotte i barnkammaren, kokerskan i köket. Hvad de skulle tro om bullret ifall de hörde det, kom aldrig för mrs Yorkes tankar; hennes beslut var förtvifladt. Hon höll ej upp med sitt arbete förr än hon gjort en bräcka i virket och utvidgat den så att hon kunde kasta en blick in. (Forts.)