Göteborgsposten – 22 juni 1872, sida 1

hähnaeh, Sm Sym01 al deras atsägande al branvinsdjetvulen. Etter dem följde en hop bankrutterade timmerspekulanter som lefvande exempel på den olycka, hvari lasten kan störta en menniska. Täget slutade med en skara skolmastare och gamla kärringar, hvarester följde en flock gatpojkar, som dock ådagalade ett mindre passande uppförande, i det de hurrade och skreko af alla kraster. Processionen hade en lång och mödosam vandring, då, som bekant, afständen i Drammen äro långa ej allenast från det sunda förnuftet utan äfven mellan de olika stadsqvarteren. Slutligen ankom man till amtmannens bostad; denne trädde ut på trappan och en af skolmästarne egnade honom följande tal: Välborne och välbehållne herr amtman! Vår hitintills fredliga och lyckliga stad har i dessa dagar varit hotad af en fara, för hvars afvändande vi endast har er visdom att tacka. En främling, en utländing, en svensk (Bravo!) har velat skapa sig en inkomst på våra usla instinkter! Han har icke velat bygga på sann (Bravo!) på sann moralitet sådan denna finnes här i Drammen. Ni, hr amtman, har tillbakavisat dessa skändliga sträfvanden, ni har med den eder anförtrodda myndighet visat, att Drammen icke är så lastfullt, som man anser det för; ni har lärt honom att här icke tåles något lättfärdigt pariserlif! Och hr amtman! Ni har med faderlig hand hållit bort fråa oss den så kallade Skona Helena, som måhända kunde ha inledt oss i samma frestelse som den, för hvilken vår bekante landsman Bjerkebeek var utsatt af den lättsinniga Pepita. Vi tillåta oss, välbehållne hr amtn an, att för dem uttala vår djupas e tacksägelse. Amtmannen svarade härtill med ett tal, som det emellertid var er ödmjuke korrespondent omöjligt att uppfatta, då det vid hvarje ord blef afbrutet af dånande bifallsrop. Jag hoppas, hr Viking, att snart åter kunna ha den glädjen, att berätta något för er om dygdens framsteg i Drammen. Eder Å Skämtet är peppradt, som man finner, men fullt berättigadt. Ty hvilka äsigter man än må hysa rörande de båda brännmärkta styckenas estetiska värde, torde det dock ur alla möjliga synpunkter — ej minst ur den diplomauska — böra anses fördömligt att medelst tvängsförbud erinrande om medeltidsförtryck och ryss censur söka undertrycka deras upptörande. Sensmoralen har, som ofvan anydta, också blifvit densamma som vid alla dylika fall, i dikten eller verkligheten, att förbudet uppkallat begårelsen, förföljelsen sympatien. Och härmed ta vi för denna gång atsked af de dygdiga drammensarne. Våra vänner danskarne och särskildt köbenhamnarne ha det i närvarande stupd vida trefligare. Industriutställningen är öppnad och efter allt hvad vi hittills kunnat inhemta ej blott af tidningsuppsatser utan äfven och isynnerbet genom muntliga meddelanden af landsmän som redan återvändt derifrån, har Köpenhamn allt skäl att vara stolt öfver sina anordningar i och för utställningen. Såsom betecknande för den entusiasmerade stämning, som rådde vid öppnandet meddelar en köpenhamnstidning följande telegram, som af en köpman från Årbus straxt efter invigningshögtidligheterna afeändes till hemorten och uppslogs på dervarande börs: Pragtvejr — Aabningshöjtideligheden gribende, löftende, navnlig svulmer Jydehjertet, som tidligere sammenkrymptet under Preusserörneklöerne, hreves i nordisk Samsunds Fred og Venskab. Presidentens og Kongens Taler vellykkede, effektfuld.Medan vi så bär stryka omkring på utländsx botten, kunna vi så gerna också omtala en rörande historia från Paris, för hvars sanningsenlighet vi dock icke vilja gå i borgen. Den är i alla händelser icke illa bopkommen. Ena främling lät anmäla sig hos en af stadens trädgårdsmästare. — Min herre, blef icke under kommunens skräckdagar ert bus utplundradt? — Ack jo, suckade trädgårdsmästaren. — Det är mina samvetsagg, som fört mig hit, fortfor främlingen, äfven jag befann mig bland dem som röfvade er, se här denna silsvermedaljong. Trädgårdsmästarens öga tuktades, det var ett minne af bans enda barn. — Tag det tillbaka, min gode man, sade främlingen med bäfvande stämma och tillåt mig för att i någon mån försona mitt brott bitoga 100 fres! Han tog upp en 500fres-sedel ur sin plånbok; djupt rörd gaf trädgårdsmästaren tillbaka 400 fres, främlingen gick och — 500-fres-sedeln var talkk. Natten mellan sistl. Måndeg och Tisdag tilldrog sig i det för sin utmärkta ordning så allmänt beprisade Göteborg, midti dess förnämsta hamnkanal rågonting som är väl törtjent att icke döljas i glömskan. Straxt före midnatt sprutio de i angränsande våningar lugnt sotvande plötsligt upp ur sin söta sömn vid dåret af, med några sekunders mellanrum, oupphörligt upprepade smällar, liknande åskdunder eller kanonsalut. Hvad ör på färde? mumlades under allahanda besvärjelser i den dystra midnattsstunden, har dunderguden blifvlt kollrig eller står ryssen vid knutarne: Då oväsendet emellertid fortfor qvart ester qvart, timme efter timme, gjorde man sig slutligen underkunnig om förhällandet och det befanns då, att detsamma härrörde från pitpropsinlastning i en massa pråmar, hopträvgda i kanalen i så oerhörd myckenhet, att liksom man på Xerxes flotta kunde promenera öfver Hellesponten, så skulle man i then patten kunnat gå torrskodd på pråmar öfver hamnkanalen från Södra Hamngatan till den Norra och vice versa. Då en dylik nattlig promenad emellertid hvarken kan vara nyttig eller nöjsam, blir den enda stora frågan huru med polisbetjeningens goda minne ett dylikt ofog flera timmar igenom kunnat bedrifvas och detta oaktadt vänliga och höfliga uppmaningar från förbigående till de patrullerande konstaplarne att — ——