Göteborgsposten – 21 juni 1872, sida 2

XII. Fasau tacknade sig i miss Hardistys ausiste. Det är helt naturligt att en qvinna skall känna fasa då hon hör omtalas att ett sådant brott blifvit begånget i heunes grannskap. Men hvad var hennes uttryck af fasa i jemförelse med det som aftecknade sig i mrs Yorkes ansigte? ? Detta ansigte hade blifvit alldeles likblekt. Sälllsamma, stridiga tankar arbetade inom henne och åstadkommo nära nog förvirring i hennes hjerna. Janson som sutit vid honnes sida donna eftermiddag! Jan mördad! Hvem hade gjort det? — — Hvem är Janson? frågade miss IIardisty. Kände ni honom? Mrs Yorko tycktes oförmögen att svara. Iennes man tog till ordet, talande med stor hastighot. — Janson var köpingens läkare. Ni hörde Leo säga att han var här denna afton. Han har skött Leopold under sjukdomen; jag trodde att hans sjukbesök nu upphört. En vacker ung man. Ogift. — Hvem kan ha varit nog eländig att mörda honom? undrade miss Ilardisty. — Ja hvem? — Huru fick du veta det? frågade mrs Yorke i det hon höjde sitt likbleka ansigte och såg på sin man. — Elaka nyheter spridas hastigt. Då jag hunnit hem denna afton, passerade några menniskor förbi porten, synbarligen i stark sinnesrörelse; jag frågade hvad som händt och de berättade det för mig. Det var tridgårdsmästaren och hans hustru här ofvanför, som återvände hem från köpingen. — Finch sade att han blifvit skjuten, avmärkte miss Hardisty. — Hen blef ej skjuten. Han blef ihjelslagen. — Finchs berättelse torde vara den riktiga i stället för trädgårdsmästarens och hans hustrus, sade mrs Yorke ( — ss—AA— — —