Göteborgsposten – 17 juni 1872, sida 1

dem i styrka. Vid sådana tillfällen beherrskar han de sjuhundrafemtio männen, som sitta framför honom, på ett sätt som de ej kunna motstå, och det är ej svårt att se hvilkendera, han eller nationalförsamlingen, är Frankrikes verklige suverän, Kompletteringsvalen i Söndags utföllo i tre departement afgjordt till törmån för de radikala, i det sjerde (Corsika) för bonapartisterna. Om detta sistnämnda resultat var förutsedt, så kan detsamma ej sägas om det förra, och öfverraskningen inom församlingen säges ha varit lika stor som obehaglig. Ty dessa departement, Yonne, Somme och Nord, belägna i två olika delar af Frankrike, höra till de rikaste, mest upplysta och bäst befolkade departementen i hela landet och ha ända hittills, åtminstone i jemförelse med södern, gått och gält för att vara konservativa. Förklaringen öfver denna utgång ligger nu som alltid i det radikala partiets utmärkta organisation; ty om det är en otvilvelaktig sanviog att republikanerna, när de äro vi styret, regera sämst af alla partier, så är det lika ojäfaktigt att de, så länge de blott eftersträfva makten, äro de bäst disciplinerade. Det enda partiet bland deras motståndare, som uppnått en åtminstone relativ fördel vid dessa val, är bonapartisterna, som dels med stor majoritet segrade på Corsika, dels i dep. Somme lyckades erhålla öfver 36,000 röster åt sin kandidat (mot 54,000). I sammanhang härmed sörtjenar anmärkas en rörelse inom partierna, som tidningarne, af olika skäl, ej tillräckligt framhälla, men som är af stor vigt. Det är de pågående underhandlingarne mellan legitimisterna och bonapartisterna. De förra ha blifvit ursinviga på hertigen af Aumale öfver hans förklaring i församlingen mot den hvita fanan, och brytningen mellan dem och orleanisterna är nu fullständigare än någonsin. Mellan legitimister och bonapartister pågår deremot i tidningarne Union och Pays samt i hela landsortspressen ett idkeligt komplimenterande, och bemödandena att på denna basis grunda ett konservativt parti, till motstånd mot Thiers sörmodade atsigter att alltmera sluta sig till venstern, sägas vara på mycket god väg att lyckas. Det är Rouher som wan tillskrifver framgängen af denna plan. Inom det klerikala och det radikala lägret har en lika stor uppståndelse, ehuru af olika skäl, varit rådande under de sista veckorna, med anledning af frågan huruvida de offentliga processioner, som af ålder varit vanliga inom kyrkan på Helga lekamensdag (Fete Dieu) skulle anses lagliga och få ega rum eller ej. Lagen är i detta fall tvifvelaktig i hvad som rörer sådana orter der icke katolska, af staten underhållna, tempel förefinnas. Öfverallt ha medlemmarne af de protestantiska och israelitiska konfessionerna skyndat att förklara, att de för sin del iobo hade någouting emot dessa processioner, som med stor förkärlek omfattas af mängden af befolkningen. Motståndet har deremot kommit från vissa radikala municipalråd, och regeringen har sökt bemedla kouflikten genom att öfverlemna åt autoriteterna på hvarje särskildt ställe att bestämma i frågan. På alla ställen, utom i Paris och Lyon, ba religionsceremonierna fått försiggå i tull fribet, och det allmänna deltagandet deruti bar bäst visat att de, som velat undertrycka utöfningen af den religiösa friheten endast utgjorde en minoritet. I Marseille har en konflikt uppstått mellan prefekten och municipalrådet. I Paris dref detta sednare sin stränghet så långt, att t. ex. vid kyrkan S:t Thomas dAquin processionen förbjöds att, såsom förut varit vanligt, vandra omkring tio steg öfver ett utanför kyrkan beläget kringbygdt litet torg till en trädgård der repositoriet var uppstäldt. Processionerna försiggingo i stället inom kyrkans murar, hvilket naturligtvis förminskade mycket af deras imponerande högtidlighet. De förnyades äfven i Söndags, men då hade parisarne ej tid att sysselsätta sig med gudstjenst. Det var de stora kapplöpningarne i Boulognerskogen, Frankrikes Derby-dag, och det gälde nu som vanligt om fransmännen eller engelsmännen skulle taga det stora priset af 100.000 francs. Det blef dessa sednare som vunno; segraren hette, tror jag, Cremorne och inbragte den dagen sin herre, en mr Savile,