Göteborgsposten – 17 juni 1872, sida 1

baka älskande er högre än någonsin. Att Harry skulle komma om bord var emot mina planer; huru skulle jag, då jag ständigt såg honom, kunna glömma er! Min älskade, hvarföre skulle vi skiljas åt? tillade han i det han tryckte hennes hand mot sitt hjerta. Låt det vara samma förhållande mellan oss som en gång varit. Er mor har sagt att hon skulle vilja gifva mig en belöning; låt mig bedja henne gifva mig er sjelf. — Det kan aldrig ske, hviskade hon i det hon försökte göra sig lös från honom. Det — — Ännu kan jag ej gifta mig, afbröt han. Jag afböjde det anbud som gjordes mig på våren, och den ställning jag nu kunde erbjuda skulle ej — — Edvord, hör mig, sade hon i bruten ton i det hon tog ett steg ifrån honom. Ni vet ej hvad ni begär. Jag är förlofvad med en annan. — Med en annan! — Och inom en månad skall jag bli hans hustru, fortfor hon, allt för upprörd för att väga sina ord, och jag älskar er och ej honom. Undrar ni nu på att jag är olycklig? Må vi nu, sedan ni hört min bekännelse, skiljas åt för alltid. — Hvem är mannen? Mr Yorke? — Ja, mr Yorke. Det uppstod en dyster paus. — låske ni fullfölja öfverenskommelsen? Kan ni ej öfvergifva honom för mig? Hon skakade på hufvudet. — Allt hvad jag kan göra är att vara uppriktig mot er. Jag är ej passande för att bli en fattig mans hustru. Nej, jag har af fri vilja gått in på saken och den är nu så långt framskriden att den ej kan ändras. Förlåt mig, Edward — förlåt mig allt. Vi måste glömma hvarandra. — Oh, Maria! måste verkligen slutet bli sådant? — Ja, svarade hon i det tårarne runno från hennes ögon, Jag önskar att det varit annorlunda, men omstän