Göteborgsposten – 17 juni 1872, sida 1

Iosnummer: 10 Orc exemplåret. gen, som afgjorde karakteren af den nya militärlagen, sedan Thiers gjort antagandet af den fem-åriga aktiva militärtjensten till en kabinettsfråga. Men hvad inga ord kunna beskrifva, det är den scen af vansinnigt oväsen, som egde rum mellan den osvannämnda törklaringen af republikens president och den derpå följande voteringen. Frågan gällde — sedan general Trochus amendement om den endast tre åriga tjenstgöringen blifvit genom den föregående dagens votering undanröjdt — huruvida densamma skulle blitva syra-ärig såsom general Guillemaut och utskottets minoritet (om man ens kan kalla för minoritet ett antal af 16 röster mot 17) önskade, eller femårig såsom dess majoritet, general Changarnier och Thiers, jag höll på att säga general Thiers, fordrade. Man visste på förhand att striden härom skulle bli så mycket hetare, som många af dem hvilka voterat mot Trochus amendement, voro fördelaktigt stämda för general Guillemauts. Denne försvarade sitt förslag med stor värma, öfvertygelse och talang, och några andra talare, deribland hr Keller, understödde honom med argumenter som syntes göra stort iotryck på församlingen. Men allt måste vika för kabinettseller rättare regeringsfrågan. Thiers medgat ej ens alt voteringen fick uppskjutas till följande dagen. Han uttalade nägra ord om sin ansvarighet och förklarade halft hotande och halft gäckande, att församlingen ej skulle vara mera upplyst om tjugufyra timmar än nn. Det var egentligen trån detta ögonblick som sammanträdet antog en så fantastisk karakter, som ett så diaboliskt tumult uppstod att församlingen liknade ett chaos eller ett gehenna, der den annars så lugne presidenten Grvy, stormringande med klockan, närmast representerade den fallne erke-engeln, sökande att bringa de fördömda till tystnad. Ingen hörde den andre, man bara skrek och fäktade med armarne iluften. Den ene efter den andre sprang upp i tribunen — omöjligt att få ordet. I hela salen fanns ej mer än enda person, som var lugn. Det var Thiers sjelf; han syntes vara säker om segern och nästan gladde sig åt stormen. Han fick också 500 röster för sitt förslag; endast några och 50 röstade mot, och ungefär lika många afhöllo sig från deltagande i omröstningen. Thiers har såsom talare tvenne sidor. Han är antingen i sitt goda lynne eller också nervös och ond. I förra fallet är han fryntlig och glad, sarkastisk och qvick. Han trippar helt lätt upp i tribunen, draperad i sin eviga igenknäppta svarta bonjour; det skägglösa lilla runda ans gtet, som skjuter upp ur de höga fadermördarne och krönes af det kortklippta, borstlikt uppstående hvita håret samt de klippska lifliga grå ögonen, som blicka fram genom glaögonen, ge honom tycke af någon sällsam fågel. Han betraktar en lång stund, under afvaktan att det skall bli tyst i salen, dels söreamlingen och dels de begge glas, det ena med vin, det andra med vatten, som en vaktmästare ställer framför honom, och yttrar slutligen sitt: mine herrar! med en så genomträngande och skarp falsett-röst att hvarenda en spritter till och, om ännu icke tystnaden fullkomligt är återställd, det ögonblickligen uppstår en graflik stillhet. Det är vid detta lynne som han håller sina bästa tal, som han handskas med siffror, argumenter, sarkasmer och sofismer såsom endast ban kan göra, under ett maliciöst småleende och sakta nickande på hufvudet åt sin motståndare. När han vill säga någonting riktigt dräpande eller elakt, gör han en stunds uppehåll och suger in begge kindbenen mellan käkarne samt aftager och torkar glasögonen. Först efter några sekunder utslungar han den fras, som är ämvad att tillintetgöra motståndaren, och skrattar derefter sjelf helt godt och sjeltbelåtet. Men när han är ond, är det helt annat. Hars rörelser äro feberaktiga, rösten kärf och hård, ban småler ej mera, han snörper i stället ihop munnen och likasom blåser ut öfver sina motståndare sina bittraste ord och häftigaste repliker. Hans små händer — han har ej Gambettas långa arm och ofantliga näfve, som dundrar likt en åska mot tribunen — hamra i stället oförtrutet mot denna och er-sätta genom sin ihärdighet hvad som brister